Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Självständigt organiserad folkbildning

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den kvinnliga klassresenären blir undantaget som får oss att glömma regeln, sa Viola Bao i SvD (8/8) i polemik mot bland annat Therese Bohmans skriveri om den duktiga underklassflickan som tar sig fram själv. Återstår frågan vilka kuriösa figurer begreppet ”oss” här omfattar. Att regeln är ett klassamhälle har Bohman inte alls glömt, och läsarna av hennes senaste roman drabbas knappast heller av minnesförlust. Klassamhället borde vara för alla naket tydligt. ”Oss”, är det då den intellektuella medelklassen? Säga vad man vill om den sistnämnda, men så glömsk och vilse i synvillornas värld är den nog inte.

Men det är en intressant debatt. Främst det att arbetarklassen fortfarande är målgruppen för borgerskapets uppbyggelse åt de i anden fattiga, från vänsterns sida såväl som liberalismens. En hel sociologi som berättar för oss hur underklassen egentligen är, och beskär den till rätt offerposition. Och numera den korrekta representationen. Jag misstänker jag själv – en sisådär klassresenär – enligt detta facit är föga representativ.

Om någon nu över huvudtaget är det. Ta duktigheten. I mitten av sjuttiotalet gick jag som yngling en grundkurs i marxism, ledd av en kommunist ur medelklassen. Jag, och flera andra, lämnade den snart på grund av ledarens tydligen historiskt nödvändiga snorkighet. På biblioteket läste jag i stället alldeles själv Arnold Ljungdals Marxismens världsbild, och samma höst om Pariskommunen, och Sartre om existentialismen. Samt gjorde jag då en upptäckt många gjort: det behövs inga ledare, inga snorkiga avantgarden, inga uppbyggelsens predikanter. Vad som behövs är bibliotek. Och självständigt organiserad folkbildning.

Med ett öppet bibliotek kan undersköterskan eller städerskan på sjukhuset göra vad exempelvis en Ebba Witt-Brattström gjort, oberoende av universitetsvärlden; för övrigt är ju Moa Martinsson av betydligt större dimensioner än Brattströms tillfälliga akademiska uppbyggelse av henne för en del år sen. Moa fick genom Brattströms tillskyndan dansa en säsong i salongerna, inget ont i det, men sjönk sedan åter ner till de sina, läsarna som långt tidigare haft henne i hyllorna. Moa är som föredöme intressantare än den ständigt hyllade Pippi Långstrump.

Förutom den enskilde klassresenärens utbildning, finns nämligen ännu möjligheten till en helt okontrollerad bildning. Under bråket för eller emot den duktiga klassresenären döljer sig autodidakternas subversiva tradition, oregerlig, utan spår av from liberal uppbygglighet eller identitetspolitiska lojaliteter – vilket inte hindrar den från att vara solidarisk, fast då i ögonhöjd. Numera hör man sällan att arbetarklassens frigörelse är dess eget verk, möjligtvis därför att man är skraj att folk plötsligt ska ta det på allvar. Avantgarden är bara surrogat.