Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Realiteter i stället för vidskepelse

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det som kallas vidskepelse beror mest på brister i sinnet för proportioner. Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen ses av honom själv som unikt revolutionär; en uppfattning som tydligen delas av kvällspressens redaktörer. Uppgiften var då den kom värd en notis, fast kavlades ut till en krigsförklaring. På vilken Jan Gulliou naturligtvis genast svarade, som var den på riktigt. Så blir denna melodifestival en hägring föreställande ett historiskt ögonblick.

Det finns annan villfarelse att bortse från. Häromdagen beslöt jag att skaffa en plånbok. I lådan med saker efter morsans död låg hennes portponnä, så den tog jag. Den är blommig, påfallande feminin som det heter, men att jag övertagit den utgör ingen köns­politisk handling. Portponnän påverkar inte manligheten i någon som helst riktning. Den gör mig varken till framsynt feministisk revolutionär, eller till fjolla. Den har ingen magisk kraft, lika lite som den rosa färgen. Den är bara ett själlöst stycke tyg och skinn.

Ska man bortse från vidskepligheter får man ligga i. På 70-talet mötte jag folk ur medelklassen som snusade i syfte att delta i det proletära myste­riet. Då jag berättade att arbetare snusade därför att det på en bygg­arbetsplats eller i det hårda ackordet på en fabrik var så besvärligt att krångla med ciggar och pipor, ansåg de detta som en ”alltför enkel förklaring”, vidskepligas favorit­uttryck då de ställs inför realiteter. Dem var det ett rent nöje att bortse från.

Likt att bortse från mödomshinnan, som ju inte finns. Men då jag säger att det var på tiden att denna fördom punkterades, möts jag av melankoliska blickar från män som kvinnor. En vidskepelsens nostalgi? För det var väl härliga tider, mödomshinnans? Då killar hade något att erövra och tjejer något att skänka. Nu har denna enorma händelse och uppblåsta symbolvärld skrumpnat till enbart en prosaisk sexdebut. Ja, någon gång ska ju vara den första.

Man ska akta sig för att göra saker och ting för stora, sa Snusmumriken till Homsan Tofs i Tove Janssons Sent i november. Stor sak har gjorts av ”marknadens ordnande hand”, nyliberalernas form av new age, samt av alliansens arbetslinje. Den förra existerar inte och den senare har i realiteten misslyckats svårt, men ses då som en spådom, som antas få sin kraft idag av en diffus seger i en dimmig framtid. Stor sak i detta, säger fortfarande alliansen. Vad Juholt säger begriper ingen längre, det kanske är magiska besvärjelser. Större vore om vi kunde syssla mer med realiteter.