Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Permanent reformism

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Man förvånas snart sagt varje dag. Nyligen skrev Göran Greider i Dala-Demokraten om Per Molanders bok Ojämlikhetens anatomi där Molander menar att ingen verklig jämlikhet kan uppnås utan ekonomisk demokrati. För den som är eller varit fattig utgör den sanningen existentiell vardag, grå, och maktlös. När Bruno K. Öijer i en dikt säger att han har svårt att intressera sig för folk som inte vet vad fattigdom är, menar han allvar. Andra sjunger med änglarna, vers på vers om "valfrihet". För den som knappt ens har råd att köpa ett par verkligt hållbara skor blir den sången en grimas.

Storleken på de ekonomiska resurserna innebär självklart också makt – och jämlikhet handlar främst om reell makt, och betydligt mindre om synsätt. Vilket kanske bör sägas i ett klimat där debatten fastnat i blicken på, bilden av, uppfattningen om, högarna av representationer, samtidigt som innehållen förefaller intressera mindre. Synsätten är blivna viktigare än det sedda.

Men i det seddas rike är det så, som Greider påpekar, "att den som från början har ett övertag, hur litet det än är, äger ett försprång som med tiden bara växer". Denna matematiska logik sammanfaller med vardaglig erfarenhet, dessutom med bibeln, som ju förutom religiös skrift också är en samling folklig visdom av kärvt tillspetsad karaktär: till den som har skall det vara givet, den som inget har kommer att fråntas allting. De gamla surögda predikanterna visste mer om den framtida kapitalismens stundtals brutala konsekvenser än dagens oskuldsfulla liberaler om vår samtids.

Så långt inget märkvärdigt; vad har jag då förvånats över? Jo, när Molander påpekar att det inte går att definitivt, en gång för alla, genomföra ett jämlikt samhälle, kallar Greider det en oerhörd tanke som tydligen aldrig slagit honom förut. Men det är ju en självklar tanke. Liksom den slutsats Greider förvånat drar, nämligen att jämlikheten är "ett slags evighetsmaskin där ständiga ingrepp måste göras i en föränderlig verklighet". Jag förvånas över hans förvåning.

Han är ju reformist. De som förordar definitiva lösningar, revolutionsromantiker, frälsare och gurus i största allmänhet, har det bekvämare; eftersom det definitiva aldrig kan uppnås, så de slipper bevisa sin halt. Paradoxalt nog ger denna brist dem deras radikala status. För realisten däremot är demokratin och jämlikheten och jämställdheten en process, ett arbete, ett ständigt provisorium. Den permanenta reformismen.

Vad som förvånar mig är att en radikal reformist som Greider blir förbluffad över det som utgör reformismens självklara förutsättning. Verkligheten alltså.