Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Också denna kejsare är naken

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ayn Rand är nyliberalernas Valerie Solanas, ikon för centerpartiets ledare, fast detta sen tonats ner, till förmån för den jämförelsevis endast halv­rabiata Thatcher. Vad den extremt statsfientliga Rand, superindividualist och egoist av hundraprocentig halt, skulle ansett om sina privatiseringsivriga fans i Sverige törs nog inte ens sadister tänka på. Det vore som drömmen om Solanas med en pistol i näven på ett städat genuspolitiskt seminarium. Förebilder bland extremister väljs lämpligast bland de döda, på det de inte ska dyka upp och ställa till det.

Det gäller för övrigt ont som gott. Återvände Jesus till jorden blev all organiserad religion obsolet. Trygg dyrkan kan bara ske under förutsättning att den dyrkade aldrig uppenbarar sig, det dyrkade aldrig blir kött. ­Avantgardister som plötsligt får precis som de vill riskerar att bli satta på pottan.

Den förhärskande svenska nyliberalismen är inte ju Randskt statsfientlig, utan en ur ikonens synvinkel deklasserad variant. Svenska privatiseringsentusiasters huvudsak är den klassiska kapitalismens: helig profit. I övrigt är de påfallande liberala, särskilt då det gäller skattefinansierad privat vinst, som de har stort över­seende med. Denna statens inblandning önskar de inte ogjord. Det får finnas en gräns även för individualismen; på den ena sidan riskkapitalister, på den andra staten och det allmänna, med uppgiften att sanera samhället efter pengafesterna.

Detta är genidraget hos den svenska privatiseringsideologin; att den blivit statlig som i ett bakvänt DDR, vilket borde få verkliga liberaler betänksamma, men de blundar med det ögat, vägrar lyssna på det örat. Det enda privatiseringens proselyter möjligen riskerar är att Ayn Rand nattetid reser sig ur sin grav och jagar dem med ridpiska, men den risken är nog rätt liten.

Som Rand önskat det har den svenska nyliberalismen inte blivit. Man har från ikonen Rands högfärdiga nivå sänkt sig och kompromissat, enligt definitionen att ge och ta. Skattebetalare ger alltså pengar till privatkapitalister, medan de senare tar vinsten, vilket är lika demokratiskt som kejsarens nya kläder är vackra. Medborgarna tilldelas usel sjuk- och åldringsvård, tåg som inte går, med toaletter som inte fungerar, ökande klassklyftor och fattigdom. Mot detta ordineras ”civilsamhället”, uttytt välgörenhet. Min undran för dagen är varför hederliga borgerliga skribenter ännu vägrar se att också denna kejsare är naken.