Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Nätverk blir gängbildning på gatunivån

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det återkommande yrkandet på förbud av organiserat tiggeri – nu senast från moderater i Dalarna, plus ett ut- och påspätt uttalande från regeringen i slutet av juni – har kritiserats som varande utan verkan då det gäller grundproblemet, fattigdomen. Plus har man påpekat det mer än en aning moraliskt kantiga i förslaget.

Som Mårten Schultz, professor i civilrätt, också framhållit så är utnyttjandet av personer för tiggeri redan kriminellt, självklart (Dala-Demokraten 17/6). Varför lägga ytterligare en lag ovanpå en redan existerande? För förskjutningens skull, tror jag.

Den är listig, denna glidning i betydelser. Först talades det om förbud av tiggeri över huvudtaget, vilket gav ett lite brutalt intryck, därefter om förbud av organiserat tiggeri, som jämförelsevis då verkade mindre hårdhänt.

Läs också: Hemlösa migranter utsatt grupp
Läs också: Studie om tiggare slår hål på myter

Läs också: Västsvenska politiker: Tiggeriförbud inte rätt väg

Nu tror jag inte de förbudsengagerade är hemfallna åt en Machiavellis kyligt kalkylerande manipulationer; det bara blev så, som flickan sa i gamla historier, det vill säga lite på en höft. Dock inte utan konsekvenser. Huvudordet är alltså inte längre tiggeri utan organiserat. Man har gjort det till ett gråzonsord lämpligt för dunkla tankar.

Demokratin säkerställer individens rättigheter – också att gå samman med andra. Så har alltid skett, från det banala att man hjälper någon att flytta, (som ju kräver åtminstone ett elementärt strukturerande) och fackligt, i folkrörelser och i bildandet av företag. Ibland i gemensamma intressen, ibland mer spretande.

Det samhälleliga organiserandet av vinster i välfärden är uppdelat dels i medborgarnas intresse av välfärd, och dels i de enskilda ägarnas intresse av privata profiter, där skär sig syftena inom den gemensamma strukturen. Därför den intensiva debatten i ärendet.

Tiggeriet är ingen privatvinst, utan ett överlevande. Hjälper man där då varandra i de vardagliga mödorna, och/eller bli hjälpta av andra, kan detta sägas vara organiserat. I Varberg har föreningen Lyktan och Svenska kyrkan organiserat husvagnar åt tiggarna på kyrkans mark; bör då polisen syna kyrkan i sömmarna? Ingen törs nog föreslå detta, men ändå har förslagsställarna mot det organiserade tiggeriet nu skapat ett slags marginaler för nyckfulla moraliska bedömningar. Och av detta blir det moralism, en förändring av attityder pådriven av hetsen på nätet.

Och givetvis uttrycker detta ett klassamhälle, inte minst i språket. Det som högre upp i samhället är ett utvecklande av nätverk, blir på gatunivån gängbildningar, alltså underförstått av kriminell karaktär. Solidaritet är ett vackert ord, men tycks nu enbart abstrakt, en medlidsam känsla från ovan angående de därnere, de maktlösa, offren – så länge de inte organiserar sig.

Jag tror inte förslagen om förbud av organiserat tiggeri kommer att gå igenom. Men de har redan fyllt ett medvetet eller omedvetet syfte: att vid behov misstänkliggöra solidariskt handlande på – den bokstavliga – gatunivån.