Förskolorna har det besvärligt, det är för många ungar på alltför få lärare – bland mycket annat. Detta mitt uttalande skulle kunna utnyttjas av dem som anser att dagis är en styggelse, och att barnen bör vara i hemmet med sina mödrar. Ungefär som med pedofilfallen i katolska kyrkan; varför inte förbjuda katolicism i sin helhet? Det kallas radikalism, att gå till roten.
Man bör enligt denna revolutionära manual inte arbeta på att lösa problem, i stället utplåna, sudda ut dem. Som Sverigedemokraterna då de vill sudda ut problemen med invandring, immigration och integration genom att stänga gränserna, och av Sverige.
Det finns invandrarvänliga som reagerar motsatt, och det är bra, men ibland tyvärr enligt delvis samma tänkesätt, vilket riskerar bli kontraproduktivt. De pekar då kanske på mitt uttryck problem med invandring, och varnar för att det kan gynna rasister. Men ett samhälle har alltid haft och kommer alltid att ha problem att lösa; med omsorg, utbildning, bostäder, arbetsmarknad. Som ju är delar – de större delarna – av också integrationsproblemen. Inget konstigt i det. Svaret på alltsammans är politik. Hos Sverigedemokraterna finns tillägget, det som utgör den murkna stommen i deras skraltiga bygge, att just det kulturellt främmande är huvudproblemet. Detta är rasismen. Men de tycks också paradoxalt nog dela ett slags facit, en idealism med delar av det antirasistiska lägret, om problemfrihet. Då immigrationen och invandringen och integrationen innebär problem bör vi stänga gränserna, säger SD. Då integrationen innebär problem bör vi låtsas att dessa inte existerar, så vi inte gynnar SD, säger en del antirasister – eller har sagt, det börjar ändra sig. Därför att SD hela tiden ökar då delar av den antirasistiska taktiken misslyckats. Det är på allvar nu, och självrättfärdighet till ingen hjälp.
Enkäter är alltid osäkra, men de tycks visa att integrationsfrågor engagerar många medborgare – och främst naturligtvis de invandrare och flyktingar som kommer hit, det är ju deras liv och framtid det gäller!
Av de infödda som oroas finns säkert en del inpyrda av rasism och dunkla tankar; de som suktar efter begränsningar eller helt stängda gränser. Andra bara undrar, som man undrar över skolan och våra kommunikationer. Att mäta detta mot ideala, problemfria situationer blir meningslöst. Humanismen och det mångkulturella samhället är en praxis.
Lars Ahlin har sagt det bäst: … det är arbete som väntar oss, inte ideals förverkligande, det är verkligen arbeten vi håller på med (…) det skamliga består i att terrorisera och omyndigförklara det levande i något ouppnått värdes namn (…) det är arbete och endast arbete som väntar oss och som alltid kommer att vänta så länge det finns människor kvar …
