Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Mankells verk talar i egen sak

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ord är viktiga, men inte magiska. Förr undveks ordet varg, ty sa man namnet stod vargen redan i dörren troddes det. Fast ett får blev inte en varg även om man kallade det så, vilket fåret kanske sörjde. Den språkliga vidskepelsen har sina gränser. Själva tendensen finns ännu kvar, i positiva såväl som negativa syften.

Göran Greider exempelvis tycker det är anmärkningsvärt att Löfvén aldrig kallar sin politik socialistisk. Men eftersom statsministerns politik ju inte i någon rimlig mening är socialistisk, varför stoppa den i fel emballage? Namnet ger inte innehållet.

Meningsmotståndare från höger gör samma sak; man klistrar vänsteretiketten på varje antydan till skattehöjning, frammanande ett förskräckligt gammalt folkhem, alternativt ett dovt DDR-grått hot. Man vill därmed antyda att vargen står i dörren. Innehållet i skattehöjningen, dess syfte, spelar då mindre roll. Etiketten tycks bestämma tänkandet, skulle Karl Marx sagt.

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet 8/10 om hur flertalet i sina minnesord om Henning Mankell undvek att säga han var socialist. Hon menar detta beror på den borgerliga hegemonin.

Jag kallade inte heller Mankell socialist då jag på dessa sidor skrev om hans författarskap. Tänker man ordmagiskt har jag då utsatts för en pinsam metamorfos; jag började skriva min artikel som socialistisk reformist, och kom ut ur den en och en halv timme senare som fal liberal. På grund av ett enda ords frånvaro. Ersättningen ”samhällsengagerad” förpliktar inte till någonting, säger Linderborg. Det konstiga är att hon tror just ordet – ordet! – socialism gör det.

För Mankell gjorde det onekligen så. Men annars, herregud, alla dessa socialister och leninister och maoister och anarkister jag träffat. En del har varit på allvar, men många av dem rädisor; illröda utanpå men vita alldeles innanför. Hur det är med dagens demoniserade ”kulturvänster” är svårt att säga, det skiftar naturligtvis från person till person. Än en gång: innehållet bestämmer. Etiketten tillhör det sekundära. Namnet socialist har prytt mången charlatan.

När det gäller Henning Mankell talar hans verk i egen sak, med stark och förtrolig röst, litande på sina läsare. Linderborg menar att hans ideologi litterärt, till skillnad mot hos Jan Guillou, är otydlig. Det är inte sant. Den är så självklar att den inga slagord och namnskyltar behöver. Vilket naturligtvis hans många läsare förstår. Det är helt korrekt att kalla den socialistisk, men han tillhörde absolut inte rädisorna, vilket folk då kan misstänka.

Det går utmärkt att skriva vänsterlitteratur och föra vänsterdebatt utan ett enda vänsterord; speciellt i vårt debattklimat där etiketterna alltmer ersätter innehållen.

  

Läs också: Henning Mankell i stor GP-intervju