Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Lögnen om jantelagen

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Just nu tycks råda socialistisk beröringsskräck gentemot författaren Aksel Sandemose, utifrån illusionen att boken om jantelagen, En flykting korsar sitt spår, är en pamflett till nyliberalers lov. Dessa hänvisar ju ständigt till jantelagen som det största hindret för kapitalistiskt självförverkligande. Smärtsamt nog svär också vänsterfolk – några i min personliga närhet – på nyliberalers missuppfattningar, fast från politiskt motsatt håll. Och genmäler helt bisarrt att janteismen ju tvärtom är något bra, solidaritet.

Fick man liv i knotorna Sandemose blev det inte nådigt för vissa av dagens debattörer. Sandemose hade svårt för organiserad okunskap, då han sett vad den kunde användas till. Jantelagen? Ja, inte handlar den om främst avundsjuka, och inget alls om entreprenörers lidanden. Jantelagen är tvärtom en del av de invecklade mekanismer som får enskilda att genom att hålla andra nere hålla sig själva nere, vilket knappast heller främjar kollektiv kamp för gemensamma intressen. För när såg ni en verkligt samlad arbetarrörelse sist?

Om dessa problem hade Sandemose mycket att säga; men bara om man läser honom.

Sandemoses kortroman Tjärhandlaren gestaltar frågor om manipulation. Huvudpersonen, en solochvårare som blåser ensamma kvinnor genom att låtsas vara förverkligandet av deras mest banala önsketänkande, ser i en kväljande stund av självkännedom en viss likhet med Hitler: ”Vad hade den mannen gjort? Han hade kommit och skrikit ut sina drömmar, gjort det ingen soignerad människa gjorde.” Och: ”… det var fler som lyssnade, för här vändes bottnen upp och ned på deras egen kloak av drömmar. Extasen växte, drömmen var levandegjord, tänk han säger allt vad jag tänkt.”

Ungefär som med Breiviks manifest. Den invandrarfientliga drömmen är reaktionär, banal och totalt realitetsbefriad, men i den mänskliga själens kloaker sitter sura rättshaveristiska figurer och viskar med. Sandemose genomförde gång på gång mästerliga litterära vivisektioner av den typen själsliv som i dag bland annat manifesteras i näthat. På grund av detta har han ansetts förakta svaghet, fast han tvärtom velat varna för kloakdrömmarnas styrka. Medelmåttans religion, som Jean-Paul Sartre kallade antisemitismen. Ty en Hitlers styrka var ju att han fann ankarfäste långt ner i folkdjupets källarvåning.

Aksel Sandemose är i dag en aktuell författare. Möjligen öppnade han en källarlucka för mycket i sin iver att sprida luft och ljus; även goda demokratiska krafter vill väl behålla en och annan illusion. Existerar det idag en så kallad politisk korrekthet, är det lögnen om jantelagens innebörd, en (medveten?) missuppfattning delad lika mellan nyliberalerna och vänstern.