Det tillhör vardagserfarenheterna för en socialist att bli associerad med forna öststaterna, och jag har hört högermän antyda att Palmes välfärdspolitik luktade DDR. Ur samma stillastående tänkesätt kommer åsikten att murens fall betydde vänsterns död – högerns bubbla till önsketanke – eller åtminstone djupa kris, kommunismens egen tvångstanke. För en demokratisk folkrörelsesocialist är frågeställningen meningslös, ty vad är det som nu doftar svagt av statssocialism och abstrakt kollektivism? Är det inte Reinfeldts Sverige?
Ta Försäkringskassan. Från och med i år behöver man på denna institution inte bry sig om vad enskilda läkare – alltså eländigt individualistiska yrkesmän – har att säga om svårt sjukas eller döendes arbetsförmåga, då den senare principiellt, alltså i stora drag, kollektivistiskt om man så vill, alltid bör betraktas som åtminstone något intakt. Det är utgångspunkten för arbetslinjen. Enligt denna ska och bör alla alltid arbeta, och det finns arbete för alla. Och vi hör stöndigt frasen: några enskilda fall vill man inte uttala sig om.
Reinfeldts Sverige är alltså stramt kollektivistiskt, vilket kan verka paradoxalt, då han företräder en individualistisk samhällssyn – så länge individen styrs av entreprenörsanda och kan spekulera på aktiemarknaden. Och vänstern, i det stora hela? Den ser individer som enbart representanter för ena eller andra intresset; i övrigt som enskilda egoistiska fall. Vänstern har lämnat den viktiga frågan om individens roll i kollektivet åt liberalerna, som finns den verkligheten inte ens på deras bord.
Nu kan man på Försäkringskassan inte bara ignorera vad läkare har att säga om sjukas arbetsförmåga, doktorerna ska enligt nya regler över huvudtaget inte uttala sig om densamma, enbart ställa en diagnos. Ty det är – som försäkringsdirektör Svante Borg säger i ETC 1/2011 – Försäkringskassan som enväldigt bestämmer. Han kallar det en ”ansvarsbörda”, den är säkert tung, som alltid då maktfullkomligt institutionsfolk antyder sitt lidande för kollektivets sak.
En tanke är tvärtom att utomstående läkares uttalanden om sjukas arbetsförmåga skulle vara en del av den demokratiska kontrollen, att hålla koll på Försäkringskassans envälde över sjukas ekonomi. Men den tanken är naturligtvis – i en statssocialism eller statskapitalism, vilket tenderar att bli samma sak – en styggelse. Institutioner bär inte sin ansvarsbörda förgäves.
