Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Kampen mot rasism är inte politiskt korrekt

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hade Sverigedemokraterna och deras nätmobb anklagat antirasister för att vara antirasister skulle de inte plockat många poäng; därför påstår de i stället antirasister vara politiskt korrekta. Det är listigt. Och många antirasister gick tidigt i fällan, och kallade sig just politiskt korrekta, spelande efter SD:s regler, fast på motsatta planhalvan. En del gör så fortfarande. Som när ett antal tunga – ”kända” – namn kring jul på Nyheter 24 deklarerade att de var PK, då detta var väldigt fint att vara.

Och när Åsa Linderborg något tidigare ville problematisera korrektheten gjorde hon det genom att först utnämna sig själv till politisk korrekt, som ett slags lojalitetsförklaring, för att sedan välbehövligt visa på korrekthetens stundtals bedrövliga konsekvenser i den reella kampen. Vad den inledande bekännelsen över huvudtaget då hade där att göra förstod jag aldrig.

Någon harklar sig nu och menar att PK helt enkelt är ett samlingsnamn för allt humanistiskt gott. Kan så vara, men duger i så fall uselt som kampmedel. Ett namn bara, i stället för vardaglig praxis och konkreta argument. Andra kanske menar jag själv här gått i fällan och hänger upp mig på just ett namn, en etikett, en struntsak. Undrar då bara varför många tycks så fixerade vid struntsaken. Det är den frågan jag finner intressant.

Huvudordet är ”korrekt”. Vad händer när man lösgör antirasismen från vardagen och hänvisar den till det korrekta? För SD:s hängivna supporters att den kan utpekas som en elitens hycklande självrättfärdighet. För antirasister? Att man höjer antirasismen från praktik till ideal, gör platonism av den, och jämförd med denna blir vi dödliga – utan namn tunga nog att posera på Nyheter 24 – till ofullkomliga avbilder.

Ofullkomliga? Omkring mig ser jag människor med olika hudfärg och etnicitet sitta på fik tillsammans och skratta, arbeta tillsammans, besöka krogar ihop, och, som i somras, vända ryggen åt Jimmie Åkesson tillsammans. De gör inte så därför att de är politiskt korrekta, och de är inte politiskt korrekta för att de gör så. Det finns inget upphöjt över vardagens antirasism. Men det är den som i längden är effektiv. Det är den som SD låtsas icke-existerande, då den motsäger deras bild av sig själva som folkets representanter. Därför tjatar de i stället ständigt om den politiska korrektheten.

Kampen mot rasism är ju inte ny; det enda nya är att den plötsligt förklarats korrekt. På 70-talet såg vi med misstänksamhet på dylika manövrer, tvärtom menande att de var tecken på repressiv tolerans. Så varför blev den politiska korrektheten plötsligt så viktig? En orsak kan vara att då den officiella vänstern – och liberalismen – berövats (eller frigjort sig från?) sin folkrörelsekaraktär var korrektheten det enda som återstod den. I så fall uttrycker den inte ett framsteg utan en reträtt.