Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om idealism.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Inget åtal för olyckor på jobbet

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Min far som var byggnadsarbetare klagade inte ofta; han var mest sådan, stoisk. Men efter sin pensionering berättade han att han varje arbetsdag burit på en ängslan över vad som kunde hända. Och en annan släkting, nu pensionerad plåtslagare, berättar att säkerheten på arbetsplatserna blev påtagligt sämre under 90-talet.

Den 19:e oktober i år dog två arbetare på SSAB:s koksverk, översvämmade av tusentals liter het tjära. Saken ska nu utredas av polisen och Arbetsmiljöverket. ”Bara 2,8 procent av polisanmälningarna om arbetsmiljöbrott leder till åtal. Jämfört med andra brottstyper är det en mycket låg siffra”, skriver reportern Elinor Torp i den nya viktiga boken Döden på jobbet. Det är en bok rik på fakta, och jag rekommenderar den.

Boken utgår från en tidigare olycka hos SSAB i november 2011, då Johan Löfroth dog och Gustaf Seppelin drabbades av 55-procentiga brännskador när de snabbt inkallats att rengöra en kalkugn som var för varm, så vattenånga och frätande kalk sprutade ut. I dokumentär-novellistiska avsnitt berättar Torp också om känslorna och livet för flickvänner och anhöriga, en proletärskildring egentligen betydligt starkare än de sedvanliga skildringarna av klassresenärers påstådda vånda inför medelklassens koder.

När det gäller olyckor är politiker och övriga ansvariga vanligtvis angelägna att tona ner just de politiska aspekterna av död och sjukdom på arbetsplatser, att exempelvis belastningsskador är den främsta orsaken till sjukfrånvaro, i stället för moraliska svagheter och kvardröjande vekheter på grund av ett nu lyckligt överståndet socialistiskt experiment. Och längre i icke-politiskt tänkande än att betona den drabbades eget ansvar och tona ner arbetsgivarens kan man väl inte gå.

Och inte har väl situationen att ansvaret för olycksfall på jobbet snabbt finfördelas och irrar bort bland entreprenörer och underentreprenörer, inte har den väl någon som helst politisk grund? Eller bemanningsföretagens härjande där det för arbetaren bara gäller att acceptera förhållandena eller dra?

Ännu har Arbetsmiljöverket inte inspekterat SSAB efter olyckan 2011. Ty nu sköts verksamheten alltmer enbart på pappret, påpekar Elinor Torp. Arbetsmiljöverket har sen 2006 bantats på hundra arbetsmiljöinspektörer och halva huvudkontoret. Och Arbetslivsinstitutet, där det forskades om arbetslivet, lades ner av regeringen 2007. Medveten politik?