Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Individualism och kollektivism ett invecklat spel

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Slagorden individualism kontra kollektivism utnyttjas stundom flitigt i debatten, då det ju är lättare att hantera skenmotsättningar än verkliga, ekonomiska polariseringar. Ayn Rands strikt individualistiska samhälle skulle naturligtvis vara helt omöjligt; just därför idoliseras hon i nyliberala kretsar, i den trygga vetskapen att aldrig behöva leva upp till hennes vision. Den reella individualismen, den jordiska, är mer selektiv, att nyttjas som moralisk legitimering åt entreprenörer och riskkapitalister. Åt det ofrånkomliga kollektivet – kunderna – ges då valfriheten. De som på grund av fattigdom inte kan utnyttja valfriheten till fullo, förvandlas åter till individer (i betydelsen dåliga exempel) och får antas skylla sig själva.

Så blir också liberaler ett slags dialektiker. Tesen slår mot antitesen, men vad blir syntesen? Den irländske författaren Flann O`Brian påstod sig, i ett av sina legendariska kåserier i Irish Times, ha uppfunnit det första elektriska ångloket. Svenska marknadsideologer är inte sämre. De har skapat den skattefinansierade privatvinsten. Är det syntesen? Dock påstår de sig vara strikta individualister.

Men den vänster då som ständigt åberopar kollektivism? Där tycks exempelvis paradoxalt nog ingå föreställningen att Lenin gjorde revolution i Ryssland, utan att man med Brecht frågar sig: alldeles ensam? Jag har hört elaka bedömare mena att Lenin, då han förstod vad som höll på att hända, helt enkelt sprang och ställde sig främst. Det är säkert en ohistorisk tanke, en djupt kränkande därtill. Och som det på senare tid predikats för oss: bara för att yttrandefriheten ger en rätt att kränka leninister behöver man inte göra det. Redan som tonåring förbryllades jag dock av stenhårt kollektivistiska kommunisters individualistiska idoldyrkan. Dessa som dagdrömde sig vara Castro när han höll ett av sina berömda fyra-timmars-tal, aldrig någon av dem som stod och lyssnade.

Märkligast av individuella idolbilder är väl den av Che, som verkar fungera ungefär som Dorians Grays sköna porträtt, medan den reellt existerande Guevara mest ägnade sig åt att misslyckas. Ändå säger sig denna typ vänster vara kollektivistisk.

Individualism-kollektivism är alltså ett invecklat spel. Även entreprenörer, annars självutnämnda karlar för sin hatt, menar sig ju stundtals vara ett kollektiv utsatt för skattetryckets ohyggligheter. När det gäller vänstern, minns ni Lars Hillersberg? En av hans bilder från sextiotalet föreställer en mängd Mao – som ser exakt likadana ut – bärande på plakat föreställande individualiserade representanter för det stora kollektivet. Den bilden har j a g på väggen. Jag gillar bak- och omvändningen. Maoist har jag aldrig varit, och arbetarklassens befrielse är deras egen sak. I syfte att befria individer.