Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om idealism.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Idealisten segrar alltid

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Idealism kräver definitiva lösningar. Det påstås ibland om den socialdemokratiska välfärden att dess förespråkare, den ”sociala ingenjörskonstens”, menade att nu var alla problem definitivt lösta. Därför kritiserades först välfärden för att dess ingenjörer inbillade sig att allt var löst, vilket var rimligt, och därefter för att den inte löste allting, vilket var dumt, och lika idealistiskt. Ty kritikernas slutsats blev att välfärdens brist på definitiva lösningar sövde ner folket till gnälliga barn, alternativt stod i vägen för revolutionen. Idealisterna från både vänster och höger fick som de ville. Välfärden monteras nu ner.

Ta försäkringssystemen. Självklart kommer det alltid att finnas människor som försöker fuska. Det är inget argument för hårdare, orättvisare regler, bara för åtgärder att stävja fusket – så länge reglerna är moraliskt rimliga. För ett tag sen flöt dock en notis snabbt förbi i medieflödet, den berättade om arbetsförmedlare som ruckade något på de hårda reglerna för arbetssökande. Detta kommenterades vad jag vet ingenstans. Var man rädd för civilkuraget, det stillsamt civila motståndets smitta? Som skulle sätta råskärpa på regelsystemen?

Nyligen beskrev Elisabet Höglund i Aftonbladet med avsmak den icke-ideala massans reaktioner på välfärden; det gällde då inte enskilda fuskare, utan den djupare röta som gör att ”sjukskrivna, utbrända, alla som har ont här och där inte anser sig kunna arbeta (---) Den generösa välfärdsstaten har stoppat in oss under kravlöshetens mjuka duntäcke.” Hon sa ungefär detsamma som Reinfeldt sa förr, men nu låtsas ha glömt i syfte att fresta väljare också ur folk som ”har ont här och där.”

Det menas att detta är ideologiskt styrt, och det är det, men framför allt är det idealism. Den säger att eftersom det finns fuskare – och idealen därmed icke är hundraprocentligt uppfyllda – bör alla socialt behövande, arbetslösa och sjuka betraktas som skyldiga tills de kan bevisa motsatsen. Därför måste arbetssökande nu lämna in en aktivitetsrapport där de ”tydligare” redovisar att de söker jobb. Missar man en inlämning ”kommer det att plinga när rapporten inte kommit in i tid och ärendet kommer att skickas vidare till din a-kassa automatiskt” (Arbetet 24/2013). Varefter du kan bli ekonomiskt bestraffad för försumligheten, utan att få prata med din arbetsförmedlare. Vilken lösning kan vara mer definitiv? Denna automatiserade tuktan – ”systemutveckling” – plus ytterligare planerade bevakningssystem med alla dess konsekvenser, kommer att kosta skattebetalarna enorma summor. Realisten frågar sig om detta verkligen skapar fler arbeten, men idealisten segrar, ständigt.