Det finns ett svenskt förakt för gamla, de som förväntas varken ha fullt människovärde eller sexliv. Om äldre kvinnor sägs i ämnet sällan något över huvud taget, de antas tydligen inte existera erotiskt.
Allt patriarkalt stämplas automatiskt som gubbigt, gubbvälde. Man säger inte ”killmakt”. Ty nedsättande epitet laddas vanligtvis med associationer till mindre sympatiska delar av det mänskliga, till fekalier – ”din skit” – eller till sexualiteten, vilket är intressant. Nämligen att då skällsord förses med sexuella tonfall antas detta vara en självklar extra kränkning, både för den som kränker och den som blir kränkt. Därför att man är överens om sexualiteten som något i grunden negativt?
Om gamla som något negativt är man ju överens, enligt språkbruket. Människor är lika mycket värda, fast yngre människor är lite mer lika värda. Officiellt värnas om ”våra gamla”. Men det är verkligheten som säger vad som är, där moraliska försäkringar bara utgör dekorationer. Och i verkligheten är åldringsvård svårt, vilket alla som har/haft föräldrar på äldre- boenden vet; en tillvaro där glorian kring ordet ”valfrihet” kvickt slocknar.
Om invandring sägs – med rätta – att den i sig inte utgör något problem. Men ålderdom i sig ses som ett problem. Åldringar är ett problem därför att de envisas existera bortom sin nytta. Man bävar inför alla dessa horder gamla som ska vårdas av yngre generationer. Varför? Därför att de gamla inte utgör vår framtid. Därför att de inte arbetar. Och konsumerar allt mindre. De tär för mycket på sina mänskliga rättigheter, utan att längre ombesörja sina skyldigheter. De tillför inte samhället något.
Så Reinfeldt vill att gamla ska arbeta lite längre, med ett något längre människovärde. Den fria företagsamheten skänker i sin tur generöst åldringarna ytterligare ett temporärt människovärde genom att deras krämpor genererar privata vinster åt andra. Det är som med konsten, dess existensberättigande tycks bero på i vilken mån den befrämjar folkhälsan, eller kanske exporten.
I Social Politik 3/2012 intervjuas Marta Szebehely, professor i socialt arbete. Hon säger att åldringsvård måste få kosta. ”Inte pratar vi om barnomsorgen som en kostnad, den är självklar för oss. Jag menar att vi måste tala om äldreomsorgen på samma sätt. Vi ser barnomsorgen som en förutsättning för att föräldrar ska kunna arbeta. Äldreomsorgen är en förutsättningen för att vuxna barn ska kunna arbeta fullt ut.”
Men inte ens Marta Szebehely kommer på att säga att äldreomsorgen ska kosta för att äldre ska ha det bra, punkt. Människovärdet ligger fortfarande i den ekonomiska nyttan.
Carl Erland Andersson är kritiker och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Göran Greiders diktsamling Och dagarna är som små sekler.
