Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Gamla blir över

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Då den dåliga behandlingen av gamla på Carema avslöjats, påpekade Aftonbladets Katrine Kielos, att när djur far illa är det ett brott; nu rörde det åldringar, vilket reducerade skandalen till ett beklagligt missförhållande, som förresten nog enbart var enskild personals fel. Nu fruktar Billström för en anstormning av dementa åldringar in över landets gränser ifall reglerna för invandring humaniseras. Gamla och senila, det är sådana som blir över när alla andra räknats med. Varför ska de då slutförvaras här?

Åldringar representerar värdet som finns kvar när övriga samhälleliga funktioner strippats väck; arbets-och konsumtionsförmågan speciellt. De gamlas existens testar vår omskrutna humanism, och resultatet är tydligt: människovärdet är ett marknadsvärde. Ett arbetsvärde, och ett konsumistvärde. Alltså talas om ”våra gamla” som vore de på sin höjd kära husdjur.

Deras radikala värdeminskning är en självklar del av världsbilden. När personal på ett privat äldreboende tubbas att spara på blöjor beror naturligtvis deras bredvillighet delvis på att de gamla ses som en intill obefintlighet marginell grupp, aldrig huvudpersoner i Idol eller något annat lekprogram som intellektuellt berikar det dästa kollektivet. På teve fjantar sig framtiden; gamla är oförskämda nog att ha den bakom sig. Alla är jämlika, men yngre jämlikare.

Ett samhälles moraliska halt beror inte på vad som sägs i talarstolar, utan på vad som sker i verkligheten. Under de senaste nio åren har ”hemtjänsten i snitt minskat med 1,5 timme per vecka för varje vårdtagare”, stod det nyligen i DN. Antalet platser på äldreboendet har också minskat. I min lokaltidning läser jag att tolv dementa en längre stund lämnats ensamma då personalen - för liten på grund av humanistiska besparingar - befann sig någon annanstans.

När dessa besparingar ska motiveras hänvisas till dunkla ekonomiska omständigheter, inte till usel politik. Men vilka ockulta krafter hindrar att mer pengar ges till åldringsvården? Åh, jag vet! Bonusar och fint folk som berikar sig för skattepengar räknas till den privata sfären; besparingar till den allmänna, och det är där det ockulta håller till. Och den inofficiella värdegrunden säger att gamla ska satsas mindre på, då de saknar framtid. Kanske kan deras intressen i stället tillvaratas av Djurens vänner?