Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Föraktet för romer lever i Europa

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Önskar man rättvisa bör man tillhöra korrekt minoritetsgrupp. Tänk er en rom som konverterat till islam, och är homosexuell. Som bög skulle han då åtminstone bli intensivt diskuterad, och officiellt försvarad, och hans tro satt in i ett sammanhang av sekulär religionsfrihet, den som vi vet debatterats grundligt senaste åren. Men som rom riskerade han att bli utslängd ur landet, till exempelvis Kosovo, och eländiga öden (se Irka Cederbergs artikel i Kvällsposten 9 feb­ruari). Dit forslar Sverige hundratals romer. Tyskland planerar att under de närmaste två åren förvisa 12 000 romer dit. Så manifesteras den europeiska gemenskapen.

Visst har romernas situation diskuterats i Sverige, när man tillfälligt tröttnat på burka eller inte burka, men glöden har snabbt falnat, då uppmärksamheten åter sugits in till Stockholms innerstad och dess invånares identitetsfrustrationer. Proportionerna i svensk debatt är stundtals snedvridna intill svår hälta. Den omskrutna solidariteten slirig och nyckfull.

I somras presenterade Delegationen för romska frågor – under ledning av Maria Leissner – sitt slutbetänkande, där man förordade en självständig sannings- och försoningskommission. Till detta har regeringen nu sagt nej. Däremot ska förre DO-bossen Katri Linna skriva en vitbok i ämnet, en historiebeskrivning. Jag förutsätter att den kommer att handla om hur bedrövligt romer blivit behandlade tidigare. För att sätta punkt, som det stod i en notis. Alltså punkt för hur illa de behandlats, inte för hur illa de behandlas.

Regeringen har även beslutat att det inte ska utbetalas ersättning till diskriminerade romer; däremot finns det romer som berörs av förslaget om ersättning till barn som tidigare farit illa inom socialvården. Ty fördomarna skulle ju framstå som lite för tydliga om man uteslöt romerna som finns med i den gruppen. Också detta handlar dock om vad som hände innan man helt postmodernt satte punkt för historien.

Om livet – för romer – efter den punkten är man mer svävande. Därför att vi ännu lever i det gamla zigenarföraktande Europa; misstänksamheten mot romer är djupare rotad hos oss än någonsin misstänksamheten mot islam. Den är inympad i tänkesättet, sitter i väggarna som mögel, sur röta. Visst kan den romska kulturen diskuteras, som alla kulturer. Men det är ju inte detta man gör; man sätter punkt, och förvisar. Vad hjälper det att förklara historien avslutad, då dess politik består?