Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: En osynlig opposition är ingenting

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Att Juholt dribblat med bidrag sköt upp det allvarligare pratet om politik – kanske trots allt bra för honom, då han ändå ingen har. Detta gör honom visserligen till en man i tiden och dess vidgade tomrum, det ideologiskt svarta hål där håglösa klichéer sugs in för att aldrig återvända, men vi i övriga verkligheten är urlessa på denna intighet. Jag är uppväxt i en gråsossig arbetarmiljö, och minns ibland kritiskt hårda ord om SAP vid köksbordet, ty då fanns ännu en social­demokratisk substans att grans­ka, och bråka om. Nu försöker man på sin höjd minnas ekot.


Och för att verkligen fullfölja sitt tomrum undvek Juholt partiledardebatten i teve. Den var under hans plötsliga värdighet; officiellt i syfte att desarmera Sverigedemokraterna, som vore frånvaron i sig en expansiv politik. Inom mystiken har Intet sin raffinerade plats, men är inom dagens socialdemokrati en övervärderad taktik.


I DN 8/10 försökte Lena Andersson analysera och förklara den social­demokratiska obefintligheten. Hon menar att Socialdemokraterna anpassat sig till borgerlighetens anda, det nyliberala samhälleliga själstillstånd som impregnerat hela tillvaron; men en till motståndarsidan anpassad opposition – i meningen en som spelar efter alliansens språkliga spelregler, dess sätt att tänka – har ingen funktion annat än att frambesvärja en fladdrig skuggbudget. Den saknar existensberättigande.


Att dess jordiska kroppshydda ertappas med lite fusk ändrar egentligen inget i sak, varken åt det ena eller andra hållet. Fallet är så banalt – det finns ju borgerliga exempel – att det knappt ens kan plockas som poäng av alliansen, även om de naturligtvis försöker.


Lena Andersson har rätt. Systemskiftet från sosseri till nyliberal borgerlighet skedde inte enbart som ett maktskifte i riksdagen, utan främst som en förändring i det officiella tänkandet. Det genomsyrar nu alla nivåer i samhället, på ett sätt som sossefieringen under 50- och 60-talen aldrig förmådde; dess språk maler från ledarspalterna till nöjesavdelningarna. Jag har skrivit om detta förut, men att termen ”utanförskap” blivit accepterad också av vänstern visar att ­impregneringen – andra kanske säger: förgiftningen – gått på djupet. Och då duger det inte att kontra med termer som exempelvis ”exkluderande” och ”inkluderande språk”; små justeringar i etiketten bara.


Egentligen är det självklart. En opposition som inte är någon, är ingenting.