Det hände att den amerikanske stand-up-komedianten Lenny Bruce frågade publiken: ”Finns det några niggrer här i kväll?” Varpå han började leka med uttrycket, som kortspel (”Jag har triss i niggrer!”), vrida det till tungomålstal och scatsång, konkretistiskt rabbel: ”Nigger bigger trigger pigger” – avbryta sig och hälsa en färgad på första raden: ”Tjänare Mister Nigger, hur är läget?”. I syftet att dränera ordet på gift, avväpna det som förolämpning, på sitt sätt vidga det kring alla sina tvetydiga bibetydelser; som det nu händer att rappare gör. Inte sky det, med själfullt bortvänt ansikte.
För, som Lenny påpekade, skulle aldrig den rena vita liberala medelklassen offentligt använda ordet ”nigger”, utan först då gästerna gått hem.
Så är det. Att censurera ett ord, ett begrepp, är inte detsamma som att utplåna det, och absolut inte den brutala verklighet ordet är ett uttryck för; det lever då tvärtom underjordiskt vidare, ett allt mer mättat gift som impregnerar språkets undermedvetna. I USA har man som det rapporterats nu tvättat Mark Twains Huckleberry Finn på ”nigger”; i Europa har man velat putsa väck liknande uttryck i Ture Sventon-böckerna. Och man har upprörts över att ”faggot” – som skällsord – förekommer i en Dire Straits-låt, och tidigare i The Pogues underbart tragikomiska duett Fairytale of New York. I alla dessa fall har man bortsett från sammanhanget.
Och censureras, stryks ord ur sitt sammanhang utplånas på ett sätt också själva sammanhanget. Det konstnärliga verket görs inte mer moraliskt, eller världen bättre att leva i, samhället bara mer obegripligt. Jag känner samma motvilja inför detta som inför argumenten för ett ”könsneutralt” språk. Man känner det iskalla draget från en förenklad utopi.
Ord, även nedsättande och kränkande, har flera sidor, och bottnar; vilket framgångsrikt utnyttjats av svarta och homosexuella och olika slags underklass, då de genom nya sätt att bruka dem vänt på ordens innebörd, gjort dem till sina, visat på språkets dubbelheter. Kamp för jämlikhet och rättvisa förs också genom själva språkbruket, inte genom mörkläggning av vissa delar. Språket befinner sig i ständig rörelse; det räcker att lyssna på hur folk talar, på gatan, på arbetsplatser och krogar, för att förstå detta.
Satir är en bristvara inom litteraturen, men den satiriskt språkliga metoden pågår dagligen och muntligen. Den som har öron, han höre. Som då Lenny Bruce gjorde språklig bebop av ”nigger”.
