Carl Erland Andersson: Brott, straff och vad som händer sen

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Kriminaljournalistiken har sina rutinmässiga poänger, som då Metro rapporterade att den för serieskjutningarna i Malmö misstänkte under häktningsförhandlingarna ”inte rörde en min”. Jo, han spände blicken i församlingen journalister, möjligen till dess förtjusning, då åtminstone svensk gratis- och kvällspress har fost­rats moraliskt och estetiskt av främst amerikansk dussinfilm. Där förekommer obligatoriska känsloutbrott, och horder av emotionella manipulatörer, spelande på öga-för-öga-tand-för-tand-nerven. Det är mycket lugnare i svenska domstolar. Endast en oberörd min hos den misstänkte kan något höja pulsen. Därför rapporterar kvällspressen tvångsmässigt att alla häktade i alla svenska domstolar ser oberörda ut.

Vore jag brottsoffer, eller anhörig till ett brottsoffer, skulle jag önska högsta möjliga straff för den skyldige, samt dödsstraff om han – det är oftast en han – såg oberörd ut i domstolen. Detta är känslomässigt fullt begripligt; jag vill absolut inte håna brottsoffers vrede och förtvivlan. Dock bör denna vrede och förtvivlan inte spela någon roll i domstolsförhandlingarna. Ett rättssamhälle måste bygga på ett slags objektivitet, annars hamnar vi i det groteska. Fast på senare år har det börjar dyka upp röster som menar tvärtom; anhöriga till brottsoffer ska få säga sitt i rättssalen, alltså som tungt vägande argument i frågan om straff.

ANNONS

Vilket ju egentligen betyder att man vill ha strängare straff. Då det ännu så länge, bland liberalt sinnade kvällstidningsjournalister, inte är riktigt trendriktigt att säga så själv, tar man omvägen över förtvivlade brottsoffer och deras anhöriga.

På annat sätt kan man knappast tolka kvällspressens attityder. Att man där låter brottsoffer och anhöriga säga sitt är okej, men jag betvivlar journalisternas terapeutiska engagemang. Åsikten att alla straff i Sverige alltid är för låga är ju så tydligt underförstådd, den styr rutinerna, från det att den anklagade betonas vara oberörd, till att brottsoffer genast rings upp om en straffad får gå på toaletten ensam under en permission. Den uppringde säger då naturligtvis att det är för jävligt. Skulle samtalet rapporterats om brottsoffret svarat: än sen?

En överbevisad ska straffas för sitt brott; inte för sitt ansiktsuttryck i rättssalen. Straffet är just straffet; i detta ingår exempelvis sällan att man efter att ha avtjänat det inte får tala i radio, som dock en del i somras menade. Det är den sistnämnda attityden kvällspressens kriminaljournalistik dock ständigt spelar på, i dunkla, kommersiella, moderniserat gammeltestamentliga syften.

ANNONS