Lenny Bruce var inte bara den störste av stand up-comedians, utan också upplysningsman, en frihetlig amerikansk variant av Diderot; läs den sistnämndes roliga 1700-talsroman Ramaeus brorson, och du finner Lenny i febril sarkastisk verksamhet. Och Lenny Bruce sa en gång att går man samman för ett viktigt gemensamt mål – en demokratisering, en presidentkampanj, en revolution – måste religion uteslutas, därför att ”religion is a disorganizer”. Som privatsak är religion en enskilds val av existentiell ståndpunkt. Men som politik den stora distraktionen, avvägen, chansen att smita undan och tala om annat än huvudsaken.
Och inom svensk debatt är det sed att tala om annat än huvudsaken. På ett angrepp svaras det lite vid sidan av; publiceras en ståndpunkt om A, svaras om B. Nu har religionen, företrädesvis den som har med islam att göra, blivit till ett ständigt omtjatat B. Begripligt, därför att vissa delar av islam på ett brutalt sätt tagit politikens plats, men då borde just detta påpekas, kritiseras. I stället spelar man religionens spel, oavsett vänster, höger eller mitt.
Några ur vänstern som försvarar yttrandefriheten gör det lite svävande; varpå liberaler hugger gratispoängen, antydande att detta är typiskt för vänstern, hela vänstern, vilket det inte är. Gud bevare religionen, när den kan nyttjas till dylikt poängplock! Annars riskerade vi ju att behöva bråka om huvudsaker som ekonomi, förtryck och motstånd. Ingen hade svävat på orden om yttrandefriheten ifall en Vilks smädat en ideologi. Då hade man tvingats diskutera politik; nu kan man i stället fördjupa sig i olika grader av kränkthet, en rundgång som håller kvar debattörerna i cirkeln av ständiga omtagningar. Vilks också, ty det är hans karriär. Men varför delar av vänstern fastnat i detta svarta hål förstår jag inte.
Kanske på grund av en godhjärtat tendens att anse allt hos ett mestadels förtryckt och fattigt folk – inklusive dess eventuella religionsutövning – som förklätt motstånd, en i god mening subversiv möjlighet; men ingen ser väl 11 september-dådet i New York som ett led i en demokratiseringsprocess, det vore absurt. Och USA:s militära engagemang i den fattiga muslimska världen drivs knappast främst av demokratiskt nit, eller i syfte att ens bekämpa islam som religion, utan av ekonomiska skäl, av oljeskäl exempelvis, affärsskäl.
Koncentrera då analysen och debatten på detta, i stället för på den stora distraktionen religion. Gud är en privatsak. Så fort han blandas in i politiken blir också vanligtvis vettiga människor totalt förvirrade.
