Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Biståndspolitik, minsann

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Utanförskapet är tydligen ett samhälle för sig, dit vi kan bli exkluderade, som arbetslösa, alkoholister, hemlösa, och utan ord i egen sak. Nu har Socialstyrelsen åter räknat hemlösa, och upptäckt att antalet fördubblats på sex år. 34 000 personer beräknas vara utan hem, av dessa befinner sig 4 500 i ”akut hemlöshet”, vilket möjligtvis kan tolkas som att de är uteliggare. Resten bor på diverse nödboenden, inklusive de som ambulerar mellan vänner. Den genre som idag bäst skulle skildra detta vore en brutal pikaresk.

Man försöker lösa problemet, men lite låter det som att skicka missionärer till ett annat land, där invånarna ännu inte lärt sig hur man blir välbärgad nog att ta ett större lån. Det är svindyrt med bostäder, och socialdemokraten Veronika Palm skyller på att bostadspolitiken överlåtits åt marknaden, men hon är alltså sosse, för tillfället med spetälskebjällror om halsen. Samt har fått för sig att hemlösa existerar i samma land, samma samhälle som vårt.

Officiellt gör de ju inte det, enligt språkbruket.

Som då Malin Lernfelt nyligen på denna tidnings ledarsida menade att vissas fattigdom inte hade att göra med vissas sätt att berika sig; och de som höll till på baksidan med sina tillkortkommanden skulle inte komma här och kritisera dem på framsidan. Lernfelt vill säkert väl, som då hon säger att de välbärgades skattepengar ”gör det möjligt för sämre lottade att få ekonomiskt bistånd”, men jag noterar att ordet ”bistånd” åter pekar åt ett annat land, med annan kultur, andra vanor, andra identiteter; de fattigas land. Biståndspolitik, minsann.

Miljöpartiet vill inrätta en nationell stiftelse som ska köpa bostadsrätter och delar av hus för de hemlösa. En okej idé, men varför inte tala med Veronika Palm och på allvar verkligen ifrågasätta marknadens förstatjing då det gäller bostadspolitiken? Jo, därför att denna retorik – för övrigt accepterad och införlivad i vänsterns automatik av fraser – allt detta snack om att inkludera och exkludera, om utanförskap och utslagning, hela denna kuriösa idé om ett samhälleligt ute och inne, ständigt står i vägen, en kulissvärld som skymmer sikten. Marknadskrafterna anses endast ge positiva resultat; de negativa försiggår följaktligen i ett annat samhälle, utanförskapets.

Om nu antalet hemlösa fördubblats de senaste sex åren så har det faktumet inget att göra med den förda ekonomiska politiken dessa år? Det är tveksamt om någon verkligen tror på detta. Lämnar man denna villfarelse, kan man åter diskutera samhället som en helhet. Och förändra det.