Apropå att berätta om sig själv, nutidens självbiografiska iver, har vi väl alla suttit på krogen och brett ut oss. För att efteråt, dova av ruelse, ångra en del av vad vi sagt. Därför att vi blottat alltför mycket? Nej, därför att vi tvärtom har berättat saker vi egentligen inte kan stå för. Presenterat ett varumärke utan verklig täckning. Det är faran med muntlig bikt, och med litterär.
Förutsättningen för den senare är ju att läsaren tror sig få veta sanningen och inget annat än sanningen, om författaren. Inte litterärt krogberättande; med allt vad detta innebär av vilseledande uppgifter, och halvkväden visa, förklädd till hänsynslös självanalys. Det självbiografiska skrivandet är som en första dejt, att presentera sig som på en gång spännande och vanlig, en tilltalande figur. Gärna med lite demoniskt lidande som skuggor i hörnen. Att man kanske inte riktigt bottnar i sin egen självbeskrivning får hon ju reda på tids nog.
Men om den självbiografiska funktionen nu inte är sanningen, och intet annat än sanningen, varför då denna berättandets omväg över det föregivet självupplevda? Varför inte skriva en riktig roman? Kanske för att fiktionen – och dess farliga frihet – kan nyttjas till ett bredare, smärtsammare sanningssägande än den tillrättalagda biktens. Det självbiografiska ställer sig skyddande i vägen för annat, vildare berättande.
Vad man presenterar vid första dejten, och vid det självbiografiska skrivandet, är resultatet av en verksamhetsbeskrivning. En dekorativt luttrad person. Jag genomgick en smärtsam skilsmässa, och nu kommer min nästa cd, säger singer-songwritern. Jag har just kommit tillbaka från rehab och nu kommer min nästa cd, säger singer-songwritern. Det intressanta blir inte verket i sig, utan vad det antyder om all personlig skit upphovsmannen just städat ur hörnen.
Vad vi alltmer får är en socialt kompetent litteratur, av socialt kompetenta författare. Det självbiografiska blir då en legitimering av den i övrigt eländigt elitistiska, skavande och asociala skönlitteraturen. Den självbiografiske författaren publicerar ett cv, sitter sen i tevesoffor eller i intervjuer, och berättar ytterligare självbiografiskt om sin självbiografiska bok. Solipsisten dejtar med hela svenska folket. Med den fördelen att läsarna – till skillnaden från den personliga dejten på krogen – aldrig får reda på vad som var si och så med sanningssägandet. Jag vet inte om detta illusionsmakeri precis innebär ett litterärt framsteg.
