Sverige är brännvinslandet, och det vore lätt att förklara denna tradition deterministisk. Som då krogägare automatiskt protesterar mot inskränkningar av öppettider – polisen i Göteborg vill nu att de ska stänga klockan tre på natten i stället för fem. Deras motargument är att det mesta alkoholrelaterade våldet sker utanför krogen, på gatorna. Alltså har det inget samband med alkoholintaget inomhus. Allt är gatans fel.
Ty inget som sker på grund av alkohol sker ”egentligen” på grund av alkohol. Amy Winehouse söp inte ihjäl sig därför att hon söp ihjäl sig. Alkoholen man tillför kroppen anses inte påverka något, det vore biologism. Jag hårdrar nu, men det är så det ofta låter när problemen alkohol ställer till med ska pareras. En missbruksfilosofi – jag har hört den babblas sen jag var barn – och den lät poststrukturalistisk innan ordet uppfanns.
Enligt den är problemet enbart attityden till alkohol. Attityden sitter i skallen, den sociala konstruktionen, och kroppens biologiska fakta förväntas då lyda senaste önsketänkandet. Fast är attityd endast insikten att man bör hålla koll på sitt krökande, är det väl okej; då har man medgivit att själva alkoholen är främsta risken med drickandet; inte taskig barndom, kapitalism, det patriarkaliska samhället, kvinnors svekfullhet. ”De borde döpa en drink efter dig”, låter ironiskt John Prine i en av sina låtar ett fyllo förebrå sin förlupna kvinna. Den typiske sociale deterministen!
Tror man alkoholproblem kan avvärjas genom krumbukter i begreppen är man dock illa ute.
Alkoholism är bara en etikett man i stigmatiserande syfte sätter på avvikande personer – sa ungefär för en del år sen en svårt alkad bekant, då jag besökte honom klockan åtta en morgon. Han var aspackad, hans liv i trasor, lägenheten en sophög, och han formulerade sin visdom med möda. En sekund trodde jag han också doppat näsan allför djupt i Foucault (och troligtvis missförstått en del). Men det bara lät så; en nyformulering av den filosofi jag ständigt hört hårdsupande män i barndomen uttala. Fast då hette det att kärringen jävlas.
Så fort alkoholfrågan kommer upp svaras energiskt vid sidan av. Den är, som Åsa Linderborg påpekat, det stora tabut. Supandet är lika ömskinnat som vilken kulturell identitetsmarkör som helst. Ni kanske förväntar er en självdeklaration, så: jo, jag dricker. Jag gillar att sitta på krog med vänner. Men jag försöker undvika illusioner om det som finns i glaset.
