Har alkoholismen en ideologi säger den, att om rejäla doser resulterar i svåra tillstånd bör man höja kvantiteten ytterligare, vilket också är det gängse politikerbeteendet. Var morgons politiska baksmälla botas med allt starkare återställare av det som orsakat baksmällan. Alliansens arbetslinje kroknar, fast förväntas i en dunkel framtid – där arbeten och sysselsättningar trängs i dimman – visa sin potens; dock aldrig nu. Nu ställer den bara till det ännu mer. Och Reinfeldt kallade för en tid sedan hånfullt oppositionens föreslagna politik ett experiment, som vore hans egna försök vetenskapligt grundade.
Makthavares borförklaringar liknar New age-charlataners; ställda inför besvärande fakta hänvisar de senare till andra dimensioner, som makthavare till den inställda – alltid uppskjutna – morgondag som aldrig kommer. Och som gammal frihetlig socialist är jag den förste att påpeka att liknande tänkesätt besjälat kommunisters syn på världen: då en lyckad revolution inträffat skjuts de grundliga demokratiseringsprocesserna på framtiden, till förmån för en mellanperiod, ett undantagstillstånd kallat proletariatets diktatur, och ställer detta undantagstillstånd bara till det, kan man väl göra det permanent.
Sannerligen, alkoholistideologin behärskar, i stort som i smått, världspolitiken!
Det har exempelvis folket på Haiti fått erfara. Ända sen de oförsynt nog år 1804 tvingade bort kolonialmakten Frankrike och förklarade sig självständiga, har de utsatts för världens affärer, det vill säga militärstyren, amerikanska ockupationer, allehanda diktaturer, den brutala ekonomism som raglar fram och – i olika hög grad, beroende på offrens status och förmåga till motstånd – förevisar sig själv som botmedlet för sin egen sjukdom. Haiti är ett fruktansvärt fattigt och exploaterat land som västerlandet mest gäspat åt, tills en naturkatastrof exponerade hela det ohyggliga eländet. Nu spekuleras över hur landet eventuellt ska resa sig ur denna katastrof – med ytterligare skuldsättningar, under Världsbankens kontroll?
Det fanns en tid då man talade om en ny – verkligen ny – ekonomisk världsordning, en idé ansedd försatt ur spel efter den eländiga soppan under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Billiga poängplockare menar kanske att jag guilt-by-association-vägen insinuerar att Reinfeldts arbetslinje orsakat fattigdomen på Haiti, vilket vore absurt. Jag undrar bara varför han, och alla andra som ständigt skryter om sitt nytänkande, alltid – internationellt som globalt – blundar för den tydligen omöjligt nyktra tanken ekonomisk demokrati.
