Anna Bjelkerud, Carina Boberg, Marie Delleskog och Carina M Johansson började alla på Göteborgs stadsteater för runt 30 år sedan. Rollerna har varit många, chefer har kommit och gått och världen utanför har speglats på olika sätt.
"Det var en politisk och smått anarkistisk pjäs. Huvudfiguren, Geten, var inspirerad av ståuppkomikern Lenny Bruce. Publiken hade väntat sig något helt annat. Det blev en krock med den trogna teaterpubliken och dess trygga rutiner, de var vana att sätta sig en kvart innan föreställningen började. Här fick de inte komma in förrän ett par minuter över när en snorig och vitlöksstinkande Eyvind Dahlgren släppte in dem, vi hade stekt lök inne i salongen, det luktade fan. Och sen brakade vi loss.
Det dröjde inte länge förrän delar av publiken reste sig och ropade 'Ut med Lars Forssell ur Svenska Akademien', och gick därifrån.
Läs även Carina M Johansson: "Det är ett slitsamt yrke"
Det är svårt att göra något som sticker ut på en konventionell institutionsteater, egentligen skulle man behöva flytta ut till något garage, då skulle publiken ha en större acceptans för det obekväma.
Ryktet gick och efter ett tag kom det en annan publik till teatern, då blev det lite svårare för oss, för då försvann motståndet vi hade haft.
Det är ju trevligt när publiken sitter kvar, men fantastiskt när det händer sådana här saker, även för publiken som gick, jag antar att de fick pengarna tillbaka, för deras tillvaro måste ju ha blivit rubbad lite grann. Och det är ju inte så dumt ibland. Än så länge kan många av oss promenera fram och tillbaka till jobbet utan att märka någonting av det som händer i världen.
Jag funderade egentligen aldrig på om jag skulle bli skådespelare, det var bara självklart med teater. Det handlade inte om kändisskap, det var konsten som var viktig i min familj. Mina föräldrar var med i ett amatörteatersällskap. Pappa snickrade och mamma agerade och sydde kläder. Jag skulle få spela barnet i Kritcirkeln men produktionen sköts upp hela tiden och till slut hade jag blivit för gammal och någon annan fick rollen. Det var nog min första besvikelse inom teaterkonsten.
Senare gick jag med i en teatergrupp för barn och ungdomar. När jag var 17 år jobbade jag på Lillhagens mentalsjukhus och sökte Skara skolscen, men kom inte in. De sa att jag var begåvad men omogen, jag tänkte att det var bättre än tvärtom. Fem år senare sökte jag igen och kom in.
En roll som betytt mycket för mig är Anna Karenina som jag spelade 1991-1992. Det var den första stora mogna kvinnorollen, en roll som kom rätt i tiden för mig. Jag älskar att spela passionerade rollfigurer, där det är på liv och död och gränsar till vansinne.
Margita Ahlin regisserade, vi sa inte många ord, ibland räckte det med att vi såg på varandra. Jag hade fantastiska medspelare. Alla fick credit i recensionerna. Det är det optimala att ha en stor roll i en uppsättning där alla får uppskattning.
Dagen efter sista föreställningen hör jag ljudet av en motorsåg bakom scenen, och ser en man såga sönder dekoren. Det var som om han klöv mig mitt itu, så mycket hade den uppsättningen betytt för mig.
Efter Anna Karenina var det som ett stort svart hål. Jag fick erbjudande om ett liknande projekt men jag tackade nej, jag tyckte att det var för likt. När man har toppat behöver man göra något helt annat. Man kunde tacka nej utan att ta tjänstledigt på den tiden, vi var dubbelt så många här då.
1998 organiserades teatern om. Jag är fortfarande chockad över hur vi blev bemötta av politikerna. Hur obetydlig kulturen kändes i den här staden och jag frågar mig om det fortfarande är så.
Från och med nästa höst kommer vår nye konstnärlige ledare Pontus Stenshäll att sätta sin prägel på repertoaren. Världen sköljde in som en svallvåg den här hösten och jag tror att det kommer att märkas på teatern. När vi började repetera Det bästa hos människan på Studion tänkte jag, vad är det för pjäs vi ska göra nu när verkligheten blir så orolig? I de lägena blir behovet att stanna upp och reflektera så tydligt.
De senaste åren har jag ofta placerats i det lättviktiga, roliga facket så nu kan jag längta efter det allvarliga. Det finns en monolog om en kvinna i min egen ålder som jag skulle vilja göra. Det känns som att vi får komma fram mer och mer nu. Det är något bra med det, det nya och friska kopplas ihop med erfarenheten."
FAKTA: Carina Boberg
• Född: 1952 i Göteborg.
• På Stadsteatern sedan 1983.
• Familj: Gift med skådespelaren Göran Ragnerstam, två vuxna barn som också jobbar med teater.
• Teaterföreställning jag inte glömmer: Kent Anderssons Flotten. "Jag såg den när jag var 15 år. Det var en stor upplevelse och kändes nytt. Den hade poesi, energi, ett samhällsallvar och humor. Jag ville resa mig upp och skrika i bänkraden."
• Aktuell i: Det bästa hos människan på Nya Studion.
