Platserna vi minns
Göteborg har få klassiska kulturella mötesplatser. Men minnena av de gamla lever kvar. I sommar återbesöker GP:s kulturskribenter platserna där allt hände. I nästa del skriver Ann Ighe om den klassiska klubben ”Sprängkullen”.
LÄS MER:Tai Shanghai var stället att gå till
Många av de klassiska ställena är borta sedan länge. Mosters i Haga, Weise på Drottninggatan, Speedway intill järnvägsspåren i Stampenområdet, Gillestugan på Järntorget, Mauritz kaffehus på Fredsgatan. Restauranger och kaféer som hörde ihop med ett äldre Göteborg, med hamnstadens klanger, dofter och gemenskaper.
Alla dessa utskänkningsställen med karaktär och atmosfär, enkla och gemytliga, absolut inte snobbiga eller förnäma. Det här var platser där även stökigheten fick rum och kunde känna sig hemma, men också det stilla dagdrömmeriet.
Mycket är rivet och många av spåren som leder tillbaka har sopats igen. Men här och var finns små minnesfickor, påminnelser om hur det var tidigare. En sådan plats är Café Skogen i Kungsladugård, på Slottsskogsgatan strax ovanför Mariaplan, vid den vägkorsning som kallas för Vänmötet. Här har det bedrivits kaféverksamhet sedan 1928.
Och detta är verkligen ett vänligt ställe, ett kafé som älskas av sina många stamgäster, äldre och yngre från kvarteren runtomkring, arbetare som kommer hit för att äta frukost och lunch.
Det var längesen jag var här, men de två gånger jag nu besöker kaféet, i slutet av juni, slås jag av hur intakt stämningen är. Ja, det är precis som det var för 15 eller 25 år sedan. Samma urval av varma smörgåsar, samma handskrivna lappar som berättar vad som finns att beställa, samma avspända alldaglighet.
Jag blir lika nöjd båda gångerna. Första dagen äter jag en halvmånesmörgås med ägg och sill. Vid återbesöket några dagar senare slår jag till på kaféets specialitet, en varm Skogenmacka med pannbiff, bacon, stekt ägg, tomat och egen inlagd mormorsgurka. Kaffet får man hämta själv ur den antika kaffeapparat av märket Löf-Eda som står i ena hörnet, intill besticken och kylskåpet med kalla drycker.
När jag sitter och väntar hör jag en efter en komma in och göra samma beställning. Först är det två äldre män. De tittar förstrött på lapparna och sedan säger de:
– Det blir varsin Skogen. En fin och rejäl smörgås.
Jag sitter där med mina anteckningsböcker på en av de bruna plaststolarna, vid ett bord med en gul duk med kycklingmotiv. Intill ingången till det minimala köket hänger en målning av huslängorna på Bangatan strax nedanför Masthuggsberget, kanske från 1950-talet. Bredvid sitter några tidningsurklipp om Café Skogen uppnålade, bland annat Lars Dimmings text på Världens gång i samband med 80-årsjubileet 2008.
Längre in i rummet finns några fotbollsfotografier från Rekordmagasinet, med lagen från IFK, Gais och Skogens IF uppställda, samt en specialartikel om IFK-målvakten och brandmannen Henry Andersson (1924-2009), känd för sin reaktionssnabbhet på närskott och straffar. I fönstret ut mot den lilla terrassen hänger en lampa med en text på glaset: ”Små, små ord av kärlek sagda varje dag, skänker här i livet glädje och behag.”
Och nu kommer smörgåsen och den smakar verkligen förträffligt. Rejäl är ordet, men inte på något tungt eller stabbigt vis. De enskilda smakerna möts på ett sätt som hör ihop med platsens vardagliga vänlighet.
Utanför flyttar sig vädret fram och tillbaka denna blåsiga dag med ömsom ösregn och ömsom starkt solsken. Det är skönt att sitta inne och låta tiden gå. Jag funderar över det som gör Göteborg intressant som kulturell miljö. Det finns en nyckfullhet och en oberäknelighet i rörelserna mellan olika konstellationer och genreuttryck där platser som Skogen betyder mer än man i förstone kan tro. Här går det att fantisera obehindrat, sätta ihop olika fragment så att det uppstår nya bilder, nya tankebanor. Sångtexter, teaterföreställningar, mentala förflyttningar.
Så har många gjort genom åren. Suttit på lokal och avlyssnat rösterna, stämningen, betydelsekollisionerna. Tages, Claes Hylinger, Håkan Hellström, Lina Ekdahl. Det ena hör ihop med det andra, inte sällan på oväntade vis. Lyriken och musiken, människorna och platserna.
Vad finns det till exempel för samband mellan Café Skogen och den scen för experimentella uttryck som ligger på Masthuggsterrassen och också heter Skogen? Från början var det mer regelrätta teaterföreställningar som visades i de olika rummen, då under namnet Teater Aktör. Men med namnbytet kring 2010 utvecklades verksamheten och blev mer av en plattform för öppna och konceptuellt inriktade aktiviteter. Seminarier, dansföreställningar, studiegrupper, installationer. Själva beskriver Skogen det hela som ett rum för konst och lärande. ”Vi ser på konsten som en gemensam resurs, och är intresserade av att utveckla former för att lära, dela och mötas - ofta börjar våra kvällar med att de som vill ses och äter tillsammans.”
Ja, det händer intressanta saker när man möts och prövar tankarna tillsammans, samtidigt som man äter en bit mat. Och det behöver inte vara så komplicerat. Det viktiga med en plats som Café Skogen är att den finns och lever vidare. Att komma hit, sitta ner en stund, tänka fria och obundna tankar eller inte tänka alls, bara inmundiga de där smörgåsarna och låta världen passera revy. Också detta är en sorts konceptkonst, öppen och vidsträckt, känslig för skillnader och tonfall, platsens egna betingelser, poesin i de handskrivna lapparna och samtalen som pågår, matoset, radion som står på i bakgrunden. Det finns en täthet i rummet som är oslagbar, obestridlig.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
