Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gabriel Byström, kulturchef.

Byström: Rädsla göder mörka krafter

GP:s kulturchef om terror och växande antisemitism.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Drygt två veckor har gått sedan terrorattackerna i Paris. Nu pågår åtskilliga samtal parallellt. Hårdare lagstiftning, ökad övervakning diskuteras förstås, men också islam och militant islamism. Som konstaterats tidigare, de enda som tjänar på en allt hårdare polarisering är religiösa och politiska ytterkantsgrupper, inga andra. Just nu pågår en kamp om tolkningsföreträdet på många håll, nyanser och proportioner är sällan efterfrågade.

Några saker är väsentliga att slå fast. Den antisemitism som än en gång håller på att växa sig allt starkare i Europa är vidrig och får inte relativiseras. Det var naturligtvis ingen slump att terroristen Amedy Coulibaly valde just en kosherbutik för sin gisslantagning under terrordramat i Paris. Här vilar ansvaret tungt på berörda politiker – oavsett om de befinner sig i Malmö, Budapest eller Paris – att agera kraftfullt mot de angrepp och hot som många judiska företrädare vittnar om.

I rapporten Global Terrorism Index som kom häromveckan pekades fyra grupper ut som huvudansvariga för två tredjedelar av den terrorism som skakat världen under 2014: Boko Haram, ISIS, talibanrörelsen och al-Qaida. Det är en terrorism som slagit hårdast mot den muslimska befolkningen i länder som Syrien, Irak, Afghanistan, Pakistan och Nigeria. Hos flera av dessa rörelser finns uppenbara geopolitiska ambitioner, ISIS har exempelvis varit framgångsrikt i skapandet av ett kalifat.

Här syns en institutionaliserad sekterism som via en extrem tolkning av islam snabbt skaffat sig ett omfattande inflytande. Värst utsatt för terrorattacker under förra året var Irak som plågas av en skoningslös maktkamp och där terrorism har blivit ett viktigt vapen för att skrämma motståndare till underkastelse. Den extrema tolkningen av islam blir här en avgörande beståndsdel för att legitimera makt och ultravåldsutövning.

Samtidigt är den kamp om moderniteten som pågår inom islam viktig att belysa, inte minst för medier runtom i världen som alltför sällan förmår förmedla bilden av de olika rörelser som finns inom islam och den teologiska diskussion som förs bortanför rubriker som talar om död och terror. Koranen är fylld av exempel på stenhårt repressiva hållningar, och samtidigt finns där raka motsatsen som i den andra surans: "Inget tvång i religionen!". Tidigt i höstas utfärdade exempelvis brittiska imamer en fatwa mot brittiska muslimer som strider med IS. Synen på islam som en grupp kalasjnikovbeväpnade terrorister som skär halsen av den som skämtar med profeten är lika heltäckande som om den kristna läran skulle definieras av pingstpastorn Åke Green eller Opus Dei.

Problemet är att de hårdföra nationalister i Europa som nu använder rädslan för islam för att flytta fram sina positioner är alltmer framgångsrika. Bristen på politiska visioner maskeras med ett accentuerat hat mot muslimer. Västvärldens olycka beror på den andre, för närvarande oftast den muslimska delen av befolkningen alternativt det samlade invandrarkollektivet. De som inte omedelbart stämmer in i den bekymrade nationalistiska kören betraktas inte sällan som landsförrädare.

Här finns europeiska ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orbán som ett varnande exempel, Orbán drar gärna landsförrädarkortet när han ska brännmärka politiska motståndare. Eller den islamfientliga tyska Pegidarörelsen där ledaren Lutz Bachmann tvingades avgå i veckan efter att ha poserat som Adolf Hitler på Facebook.

Det är väsentligt att påpeka hur religionen annekteras kontinuerligt och brukas i ett nationalistiskt narrativ och därmed legitimerar både makt och våldsanvändning. De som lyckas få omvärlden att tro att deras agerande bygger på en gudomlig vilja och en gudomlig rättsskipning kan försvara de mest fasansfulla beslut som gynnar den egna makten.Detta visste redan de romerska kejsarna där kraften i kejsarkulten var avhängig omvärldens tro att kejsaren var gudomlig. Religionshistorikern David Thurfjell pekar i antologin Mystik och andlighet (Dialogos) på hur buddhismen nyttjades av den lankesiska regimen "för att legitimera våld i kampen mot de tamilska separatisterna", detta under inbördeskriget som slutade med en slakt av tamiler 2009. Att kristendomen flitigt använts för detta ändamål under stora delar av historien är knappast heller en nyhet.

Så hur svara på detta? Genom ett hårt och tydligt markerande att demokratin, att yttrande- och religionsfriheten, att grundläggande mänskliga värden inte är förhandlingsbara oavsett vem diskussionen förs med. Men också genom att föra en politisk och religiös debatt med nyanser.