Byström: En djupt rotad svensk skuld

ANNONS
|

Det är bitvis förfärlig läsning. Systematiska övergrepp, trakasserier, utestängande. År efter år. Det handlar om ett Sverige som under alldeles för många decennier präglats av djupt rotade vanföreställningar om romer och resande. Konsekvenserna är svåra att överblicka.

Av alla de berättelser som finns i den just utkomna Den mörka och okända historien – vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet är historierna om tvångssterilisering de som griper tag hårdast och blir närmast klaustrofobiska. Som Rose-Marie Wallengren som berättar om hur det gick till när hennes mamma steriliserades. Övergreppet ägde rum när mamman väntade barn. ”Jag vet att myndigheterna tog in råd och synpunkter från grannar och skolan. Vi barn användes som utpressning – om min mamma inte gick med på att steriliseras, då skulle vi barn placeras i fosterhem.”

ANNONS

Många vittnar om myndigheternas diaboliska teknik. För att tvinga fram ett godkännande av steriliseringen användes barn som påtryckningsmedel. Kurt Magnusson berättar om hur han omhändertogs i Göteborg när han var i fyraårsåldern. Ett antal poliser stormade in i bostaden, hans pappa blev nedbrottad och försedd med handfängsel, han satt i sin mammas knä när två kvinnor från barnavården slet honom ur famnen på modern. ”Jag har fått återberättat att jag var en frågvis och glad liten pojke innan, lite lillgammal. Efter omhändertagandet blev jag inbunden och sluten, var väl utsatt för posttraumatiska stressymptom. Detta vändes mot mig och familjen, jag blev idiotförklarad. Läkaren som undersökte mig på barnhemmet sa att jag var ´miljöskadad´ eftersom jag var av ´tattarfolk´”.

I veckan presenterades vitboken, ett utomordentligt och helt nödvändigt initiativ av regeringen och integrationsminister Erik Ullenhag. De närmare 300 sidorna är ett försök att kartlägga de övergrepp och den diskriminering romer varit utsatta för. Att området behöver belysas är uppenbart, den kunskap som ges i vitboken är väsentlig för förståelsen av både då- och nutid. På område efter område går vitboken igenom historien, här finns åtskillig dokumentation, både i form av arkivmaterial och i ett flertal intervjuer.

Bilden av Sverige, av det öppna toleranta samhället, av den inkluderande staten vägledd av grundläggande humanistiska värderingar får sig en rejäl törn. Inget tyder på att något riksdagsparti eller någon regeringsföreträdare var tveksam till exempelvis sterilisering. I en handbok från Socialstyrelsen 1942 konstateras att romer inte hade rätt till mödravård, undantag kunde endast ske om den romska kvinnan gick med på sterilisering.

ANNONS

Under andra världskriget avvisades åtminstone 60 romer vid Sveriges gränser. UD tolkade utlänningslagens bestämmelser så att ”visering i allmänhet böra förvägras zigenare.” Många formuleringar från dåtidens myndigheter bär en alltför bekant prägel. Här finns föreställningarna om en grupp som inte vill anpassa sig, som inte passar in, som inte vill arbeta och göra rätt för sig, åtminstone inte på ett hederligt sätt. Därför är det också nödvändigt med specialåtgärder. Som i skolan där romer under decennier diskriminerats. Så berättas historien om en överlärare som arbetade på hjälpskolan i Göteborg och som kom att utöva inflytande över den svenska opinionen under 30-talet, inte minst i egenskap av expert i flera utredningar.

Efter några egna studier var hans slutsats klar: ”Kriminalitet och bristande försörjningsförmåga, oförmåga att fostra barnen, alkoholism, sedeslöshet, lättsinne m.m. äro nämligen till icke ringa del en naturlig följd av undermålighet i intellektuellt avseende. En undersökning av begåvningsförhållandena bland tattarna kan därför få praktisk betydelse i kampen mot tattarplågan”.

Erik Ullenhag konstaterar i förordet att ”vi har en historia att skämmas för när det gäller Sveriges romer”. Det är lätt att ge honom rätt. För att kunna gå vidare är det väsentligt att både beskriva det som faktiskt ägt rum och att därefter grundligt fundera över framtiden. Den historiska skulden är omfattande. Vitboken är ett sätt att erkänna den även om en riktig ursäkt från staten hade varit ännu tydligare.

ANNONS

Samtidigt är det viktigt att inte bara fästa blicken i en dåtid då problemen befinner sig på bekvämt avstånd. Antiziganismens röta präglar alldeles för stora delar av Europa även idag. Den förre franske presidenten Nicolas Sarkozys stenhårda attityd gentemot romer ligger bara ett par år tillbaka i tiden. Zsolt Bayer, en av grundarna av regeringspartiet Fidesz i Ungern, skrev i en krönika förra året att ”En betydande del av romerna är olämpliga för samexistens. De kan inte leva tillsammans med människor. De här romerna är djur och beter sig som djur. När de möter motstånd begår de mord.” Han har fortfarande kvar sitt jobb.

Ingen kan på allvar tro att den svenska polisens romregister är en tillfällighet. Eller att hotell Sheratons ovilja att låta Diana Nyman äta frukost i veckan beror på något annat än djupt grundade fördomar. Den svenska diskrimineringen har en historia som sträcker sig mycket längre och djupare än det som beskrivs i vitboken. I Norge har staten tagit ett ännu större ansvar, där har en explicit ursäkt utdelats för övergrepp och diskriminering. Dessutom har norska staten inrättat en kulturfond – Romanifolket/taternes kulturfond – som ska dela ut pengar till projekt som ska bidra till synliggöra och utveckla "romanifolkets/taternes kultur og historie".

ANNONS

Det är givetvis väsentligt att frågan inte försvinner i och med vitboken. I veckan tillsattes därför en kommission som under Thomas Hammarbergs ledning ska kraftsamla för att motverka dagens antiziganism. Det är svårt att tänka sig ett viktigare arbete.

ANNONS