För några år sen blev jag och ett tiotal andra kulturarbetare inbjudna till ett projekt på Medicinhistoriska museet i Göteborg. Uppgiften var enkel: Välj var sitt föremål ur museets samlingar som kan ligga till grund för en utställning.
På en hylla i museets röriga magasin hittade jag en märklig figur i lera. Den var helt gul, hade öppen mun och klara ögon. Den stod där tillsammans med ett femtiotal andra lerfigurer. Den var bortglömd, dammig och kontaktsökande. Den såg på mig. Och jag visste genast att detta inte var ett föremål - detta var ett konstverk. Den rörde mig. Gjorde något med mig.
LÄS MER:Känslosamt farväl till Lillhagens kulvertkonst
Mötet med den där lergubben i magasinet är fortfarande en av mina starkaste konstupplevelser. Det fanns något underbart med den där gula mannen. Den strålade av kreativitet och obändig skaparlust.
Det visade sig att figuren var tillverkad av Karl-Otto, intagen på Lillhagen på sextio- och sjuttiotalen och delaktig i konstverksamheten på sjukhuset. För mig blev mötet med hans konstverk en startpunkt för ett intresse för det som brukar kallas L'Art Brut, Outsider Art eller särlingskonst - egentligen all typ av konst skapad av människor utanför konstvärldens hårt bevakade gränser.
Jag kommer att tänka på Karl-Ottos figur när jag läser om väggmålningarna i Lillhagens kulvertar som nu riskera att försvinna. Jag tänker att det finns en kraft i den konst som skapades där, och på andra liknande platser, som vi måste värna och bevara. Den är en viktig påminnelse om konstens och kreativitetens väsen - om den allmänmänskliga förmågan att uttrycka sig och att tala genom att skapa.
Och jag tänker att det finns ovanligt god jordmån i Göteborg för att vårda just detta arv och denna konst. Här finns inte bara flera intressanta konstverk utan även kunskap. Jag tänker till exempel på Per Dahlström, intendent på Konstmuseet, som skrivit en fin avhandling om särlingskonst, och på Borghild Håkansson och Staffan Backlund som kurerat flera strålande utställningar på temat, senast på Strandverket i somras.
Varför inte låta dessa personer ta fram en idé för ett permanent museum för särlingskonst?
Ett sådant museum skulle inte bara rädda ett kulturarv, det skulle dessutom kunna bli en genuin motvikt mot den turistifiering och kommersialisering som präglat konstvärlden under de senaste decennierna.
LÄS MER:Låt konsten från Lillhagen smycka Västlänken
Själv drömmer jag om att få se Karl-Ottos figur upplyft till sin rättmätiga plats i Göteborgs och Sveriges konstliv. För mitt inre ser jag hans klargula lergubbe vackert presenterad i ett av det nya museets stora rum med en enkel skylt: "Detta konstverk var en gång undanskaffat och bortglömt. Det ansågs udda och ointressant. Idag är det en given del av vår kultur. Denna lerfigur är ett exempel på en av våra mest mänskliga egenskaper – önskan att beröra genom att skapa."
