Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/4

Hanna Högstedt: Burka Songs-debatten visade vad ord kan göra

På måndag börjar förtalsrättegången mot stadens då tyngsta politiker Ann-Sofie Hermansson (S) efter att två kvinnor pekats ut som extremister på hennes blogg i samband med ett stoppat samtal efter filmen "Burka Songs 2.0". Regissören Hanna Högstedt skriver inför rättegången om vikten av att göra världen till en plats för alla.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

"Burka Songs 2.0" hade premiär på Göteborgs filmfestival i januari 2017. Nu, exakt tre år senare, inleds rättegången mot Ann-Sofie Hermansson för förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil.

De skulle båda ha medverkat i det samtal efter filmvisningen som ställdes in av Göteborgs stad i mars 2018. Ann-Sofie Hermansson, då ordförande för Göteborgs kommunstyrelse, skrev i tidningen att hon varit med och stoppat det.

Under Burka Songs-debatten blev det så konkret vad ord kan göra, och hur det i sig blir en dom, utan rättegång, men med vidsträckta konsekvenser.

Jag tänker på allt som hänt sedan dess. Något i mig har gått lite sönder de här åren. En tilltro; till samhällets institutioner, till politikens självklara avstånd till konsten, till att det finns gränser för hur långt vi kan gå i uppdelningen av människor som sörjbara och inte. Något annat i mig har växt; vikten av vår omsorg om varandra, våra allianser, vårt eget yttersta ansvar för vilket samhälle vi vill leva i.

LÄS MER: Filmvisning och samtal ställs in efter kritiken

Under Burka Songs-debatten blev det så konkret vad ord kan göra, och hur det i sig blir en dom, utan rättegång, men med vidsträckta konsekvenser. Det blev också så skärande tydligt vilka som hade en röst i det offentliga samtalet. Alla de jag mötte som stödde Fatima och Maimuna, men som inte hördes. De som kanske hade kunnat höras, men som konstaterade: De blir inte hjälpta av att stöttas av mig. Hela tiden frågan jag bar med mig: Vems ord räknas?

Jag ser filmen om Hasse och Tage, ser hur de klassades som extremister och avlyssnades av Säpo. Tröstar mig med historien. Fatima är också extremt rolig när hon drar igång.

Jag upprepar mig. Jag känner sorg över att behöva. En längtan efter att prata om andra sätt att organisera världen, tänka framåt, hitta på nytt. Jag vill också odla min trädgård, och bjuda Maimuna på nya små morötter från min pallkrage. Kanske kan hon göra den där grytan som jag älskar. Jag ser filmen om Hasse och Tage, ser hur de klassades som extremister och avlyssnades av Säpo. Tröstar mig med historien. Fatima är också extremt rolig när hon drar igång. Vi brukar kräva att hon startar en youtube-kanal. Tänker på Martin Luther King, som klassades som antidemokrat. Vi lägger varma förband om framtiden. Det här kan inte vara för alltid. Till slut vänder det.

Jag träffar Maimuna och Fatima, det är höst och vi tar en fika. Vi pratar nyheter, jag minns inte vilka, men jag säger ”Det slog ner som en bomb”. Våra blickar möts, ser att vi alla tänker på vad det ordet hade fått för klang om Maimuna eller Fatima sagt det. Vi skrattar åt det, men det vittnar om en avgörande skillnad mellan oss. Skillnaden mellan att kunna misstänkliggöras, mellan vilka förväntningar som följer med våra ord.

När Maimuna och Fatima till slut anmälde Hermansson för förtal tänkte jag på det som ett sätt att pröva: Ska det vara såhär? Stadens högsta politiska makt som på sin blogg pekar ut två enskilda medborgare. Att i denna tid peka ut en muslim som extremist leder ofelbart tankarna till terrorism. Och när det väl är i rullning vågar få ta risken att bjuda in dig, för tänk om det skulle vara sant.

LÄS MER: Hermansson (S): Litteraturhuset riskerar sina bidrag

På radion tävlar ledande politiker i att peka ut dem – extremister, och så är de homofober också. Jag sitter hemma med fru och barn och undrar; Vilka är det ni pratar om? Litteraturhuset hotas med indragna bidrag, Reclaim Prides event med Fatima och mig förbjuds. Jag undrar; vilken värld befinner jag mig i?

Jag vaknar upp till ett nytt decennium. Det glada tjugotalet, skriver en vän, och jag ryser av det som följde i historien.

Jag vaknar upp till ett nytt decennium. Det glada tjugotalet, skriver en vän, och jag ryser av det som följde i historien. Men vi är inte historien. Vi är nu. Vi är här i denna blåsiga hamnstad, mitt i förskolehämtningar och deadlines och spårvagnar som fylls av våt yllelukt. Vad ska vi fylla det nya decenniet med?

LÄS MER: Här är årets kultursnackisar

Jag tänker att vi ska organisera oss till försvar för ovissheten. Mötas i oväntade konstellationer. Aldrig gå med på att normalisera det som dömer ut vissa av oss som mindre värda. Göra konst som utmanar eller fördjupar vår bild av världen. Vi ska inte bli det som de enkla svaren vill göra oss till. Skapa rum, skapa tillit, skapa en plats där vi kan ställa frågor till oss själva och våra samhällen, en plats där vi kan tänka många tankar samtidigt. Vi ska odla små morötter; det kommer en vår. Vi ska ha varandras ryggar och komma ihåg det som borde vara enkelt: att det aldrig blir legitimt med islamofobi, rasism och fascism, om så 101 procent röstar på det.

Vi ska ha varandras ryggar och komma ihåg det som borde vara enkelt: att det aldrig blir legitimt med islamofobi, rasism och fascism, om så 101 procent röstar på det.

Till Maimuna och Fatima: Ni är mina systrar. Jag önskar att också ni en dag kan säga att en nyhet slog ner som en bomb, utan att vi måste skratta åt det. När ni går in i rättssalen i morgon riskerar ni något för att göra världen och vardagen till en plats där vi alla kan leva ihop. En plats där våra ord får samma tyngd. En plats där vi kan drömma tillsammans.

Hanna Högstedt är filmregissör och arbetar just nu med filmen ”Favoritextremisterna”, som följer i kölvattnet av Burka Songs-debatten.