Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Stina Oscarson. Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? undrar hon i titeln till sin nya bok. Bild: privat

Bry dig, bilda dig och låt konsten vara fri

Frågan om konsten ska vara ett verktyg för att utveckla demokratiska värderingar debatteras på kultursidorna. Victoria Greve läser Stina Oscarsons handbok i demokrati om att låta sig bli övertygad av motståndarsidan.

SAKPROSA

Stina Oscarson

Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?

Leopard förlag

Idén att konst är något som ska användas som ett verktyg för att göra gott, sparka uppåt, motverka sexism och rasism, bjuda motstånd och främja demokratin har debatterats flitigt under vårvintern. Svenska filminstitutet tvingades nyligen dra tillbaka sitt förslag om att införa grönt kort i normkreativitet för filmbolag som vill ha ekonomiskt stöd. Sen dröjde det inte länge innan förläggare varnade för politisk styrning av facklitteraturutgivning. Tankesmedjan Katalys anklagades på GP Kultur för att ha lanserat arbetarlitteraturen som ett medium för att skapa politisk medvetenhet. Å ena sidan en statlig kulturpolitik som anklagas för att vilja styra innehållet. Å andra sidan idén om att konstens uppgift är att göra upp med samma stat och överhet. På Stora teatern i Göteborg tuffar samtalsserien Konst och motstånd på sen åratal tillbaka och på Regionteater väst i Uddevalla sätter man upp tre nya skolföreställningar på tema, just det, motstånd. Den unga publiken ska rustas till goda demokratiska medborgare baserat på ickevålds-forskaren Gene Sharps teorier och för konceptet står dramatikern och regissören Stina Oscarson.

LÄS MER: Motstånd med publikens hjälp på Regionteater väst

Förbluffande lång relation med makten

I dagarna kom hennes senaste bok om politisk aktivism som även den bygger på Sharps över hundra ickevåldmetoder för samhällsförändring, med det uppfordrande namnet Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?

På många sätt personifierar Stina Oscarson den ekologiska kulturvänster vars regeringspolitik nu kritiseras. För att vara en, som hon själv beskriver sig, fri intellektuell som tror på rörelsen och tvivlet, har Oscarson haft en förbluffande långvarig och nära relation med den rödgröna politiska makten. Som chef för Radioteatern var hon en av gästerna på dåvarande socialdemokratiska partiledaren Håkan Juholts berömda middag för att diskutera ”kulturens roll i ett radikalt samhällsbygge”. Efter att bryskt tvingats lämna Radioteatern och flaggskeppsprojektet Världshistorien som beskyllts för att vara både plakatpolitisk och outsägligt dålig konst, var hon en bärande medlem i den lilla tvärkulturella referensgrupp som workshoppade fram ett förslag på ett miljöpartistiskt kulturpolitiskt program (efter att MP fått kulturministerposten). Projektet skrotades visserligen, men idén om kulturens roll som demokratiutvecklare lever kvar.

Hon har på fullt allvar rekommenderat Stefan Löfven att låta sig inspireras av nycirkus.

Ändå blir boken vare sig speciellt flummig eller dogmatisk.

Den är uppbyggd som ett föredrag där Oscarson ömsom föreläser om Sharps metoder (fritt ur minnet efter att boken försvunnit i samband med ett flygplatsbeslag av en burk med otillåten mängd ekologisk blåbärsmarmelad), ömsom för sokratiska samtal med aktivister i den tänkta publiken. Metoderna kan delas in i tre kategorier: Att demonstrativt visa upp sin åsikt, att inte samarbeta och att blanda sig i: Från att bära en regnbågspin på jackan till att klättra upp i ett träd som hotats av fällning och livnära sig på regnvatten i en vecka och att starta egna institutioner: likt Ayn Rand-liberterianerna som öppnade svartklubben Trinatha i Stockholm på 90-talet i protest mot stelbenta utskänkningstillstånd.

Ickevålds-metoder. Stina Oscarsons bok bygger på Gene Sharps metoder för fredliga protester, med egna tillägg.. Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Oscarson bäst som lite sträng

Bäst gillar jag när Oscarson blir lite sträng. Hon stör sig på posörer som använder böcker som prydnadssaker och människor som inte anstränger sig. Titeln kommer från en scen där Oscarson lackar på de slappa aktivisterna som chockat frågar varför hon frivilligt ägnar veckor åt att läsa in sig på facklitteratur. Hon kräver att publiken ska stänga av sina telefoner och verkligen lyssna. Riktiga samtal måste ha ramar, deltagarna måste vara mentalt närvarande och beredda att ge upp sin egen åsikt. Känslan av moralisk överlägsenhet är både farlig och okreativ, det slår Oscarson fast och förespråkar dialog framför avståndstagande. Andra tillägg till Sharps metoder är mer tveksamma. ”Hacktivism” i form av överlastningsattacker på internetsystem är väl snarare något ur trollfabrikens manual än en lovande ickevålds-strategi.

LÄS MER: Sverige bortom revolutionen

Och kulturen som verktyg för demokrati då? Konsten får vara någorlunda i fred. Stina Oscarson menar att dess styrka ändå är att den kan tala om det som är gemensamt, det vi delar med våra meningsmotståndare.

Andra tillägg till Sharps metoder är mer tveksamma. ”Hacktivism” i form av överlastningsattacker på internetsystem är väl snarare något ur trollfabrikens manual än en lovande ickevålds-strategi.

Demokrati som mål eller medel

En av bokens centrala frågor är om demokrati är ett mål eller ett medel. Om vi människor är så dumma eller oengagerade att vi röstar fram politiker som är rasister, startar krig och förstör miljön, då kanske det vore smartare att göra på ett annat sätt?

Oscarson landar i att det måste vara upp till var och en att definiera vad som är ett gott liv, att demokrati bygger på individuella friheter, både att göra övertänkta val och att ligga på soffan. Visste jag inte bättre skulle jag säga att hon blivit liberal. Men antagligen lever hon bara som hon lär.

Det är befriande att läsa någon som tror att det går att lära av den andra sidan. Det gör inte Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? till en väldigt bra bok, men klart läsvärd för den som följer svensk kulturpolitik.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.