Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Svenska fotbollslandslagets fr. v. Tomas Brolin, Henrik Larsson, Thomas Ravelli och Kenneth Andersson med bronsmedaljerna runt halsen firar de 4-0 segern i bronsmatchen mot Bulgarien vid fotbolls-VM på Rose Bowl i Pasadena, USA, 16:e juni 1994. Bild: Jack Mikrut / TT /
Svenska fotbollslandslagets fr. v. Tomas Brolin, Henrik Larsson, Thomas Ravelli och Kenneth Andersson med bronsmedaljerna runt halsen firar de 4-0 segern i bronsmatchen mot Bulgarien vid fotbolls-VM på Rose Bowl i Pasadena, USA, 16:e juni 1994. Bild: Jack Mikrut / TT /

Jonathan Bengtsson: Bronsmatchen från VM 94 bedövar mig under krisen

Är SVT:s sändningar från VM 94 en sentimental manöver från statsapparaten?
I så fall fungerar den utmärkt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: "En slö kompromiss mellan allt och ingenting"

LÄS MER: Nu måste myten om Vippen dö

Somliga talar fortfarande om 94 som en nostalgisk upplevelse. Något att sträva tillbaka mot, en sommar att minnas med ömhet och ljus i bröstet. Detta är idag en otillräcklig analys. VM 94 sitter inte längre i minnet, utan i musklerna. VM 94 sitter inte i förnuftet, utan i instinkten. Landslagets solfrästa odyssé sitter nästan inte kvar i historien alls - den tittar på något kusligt vis tillbaka på oss utifrån.

Att den en gång inte skulle ha funnits är idag, så känns det, osant. Det är på alla vis möjligt att föra fram argumentet att VM 94 inte uppstod förrän i juni 1994, den gode medborgaren har all rätt, men detta är idag ogiltigt. VM-bronset har alltid funnits, allt är skrivet, och ingenting finns kvar att säga: förutom att Brolins korta hörna i början av denna bronsmatch verkligen är historiskt usel. På riktigt frijazzigt vedervärdig. Jag hade glömt bort den, och nu kommer jag alltid att minnas.

Att återvända till gamla fotbollsmatcher är alltid en lätt psykedelisk upplevelse. Hastigheten skiljer sig ofta något djävulskt från den moderna, skoningslösa sport vi ser idag. Spelare tycks driva omkring nästan saktmodigt, som ett gäng viljelösa bondpumpor i vinden. Alla har besynnerligt mycket tid på sig till att förvalta eller missbruka bollen. Här skjuter dock svenskarna ut som om de var jagade av underrättelsetjänsten. Redan efter ett par minuter har spelarna pressat ner motståndarlaget i bugande position. Allt detta trots den djuriska, sträva hetta som trycker över Pasadena. Bulgarerna har ännu inte visat någon antydan till mänskligt liv, står istället och rostar i solen som ett gäng bergskaktusar. Sverige spelar förbluffande fint.

Jag förstår nu varför SVT tar initiativet att visa Sveriges matcher från 1994.

Klas Ingesson vräker sig loss på flanken och vrider in bollen mot straffpunkten - Tomas Brolin anländer som en fryntlig köttkula och hugger in bollen med huvudet. Det står 1-0. Underhållningen är redan kejserlig. Bulgariens lag mumlar som en gammal brunbjörn, och svarar med att flytta upp sina linjer självdestruktivt högt. Omedelbart börjar Sveriges dominans att knaka och fräsa. Letchkov, alltid farlig och alltid tunnhårig, piskar ut lönnmördarbollar mot vänsterkanten. Matchen är ännu bättre än tidigare.

Och så tar Sverige ödet om strupen igen, innan ödet hinner säga särskilt mycket om saken alls. Brolin skär en boll genom planen som om naturlagarna var hans att böja om efter behov. Mild ploppar fram från sin mittfältsposition och sticker in samma boll över Mihaylovs ben. Efter bara några minuter prövar Brolin den stackars naturen igen med ännu en gräddig boll mot Henrik Larsson. Larsson dödar all den motivation som de bulgariska spelarna har kvar i låren genom att, kort och gott, förnedra fram 3-0. Det räcker inte. Bara minuten senare drar Schwarz in en hoppfull boll och Kennet Andersson ogiltigförklarar resten av matchen med sin pistolskalle. 4-0 efter 39 minuter.

Och just här är den grekiska myten om landslagets kampanj helt sann. Just här är alla de sagor svenskar har bytt med varandra om 94, samtidigt som vänner och bekanta och hundar släcker ner medvetandet ännu en gång, fullkomligt riktiga. Sverige spelar på ett vis som rättfärdigar alla överord. Resten av matchen blir, trots fint spel, en begravningsprocession. Klas Ingesson bränner fortfarande fram över planen som för att bevisa att hjältemod inte är en död fras - utan något högst verkligt. Brolin fortsätter att flyta runt i sitt privata lilla kungadöme.

Jag förstår nu varför SVT tar initiativet att visa Sveriges matcher från 1994. Att inga hemligheter finns kvar av denna sommarmånad, att allt är sagt, blir nästan en förutsättning. Just för att bronsmatchen är så söndersjungen blir den nämligen möjlig att se igen: man går in utan en tydlig känsla i kroppen. Och fylls upp av något främmande och lite konstigt: den hysteriska fantasin om Sveriges landslag i USA var ändå lite sann. Det går till sist att avfärda SVT sändningar från USA som en sentimental manöver från statsapparaten, för att bedöva de svenska medborgarna i kristider. I så fall lyckas statsapparaten fint.