Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Brit Stakston belönades nyligen med Medieormen och kommer med boken Tre tweets är ingen folkstorm.

Brit Stakston: "Människor vill ha kvalitetsjournalistik"

Mediehusen har feltolkat nätlogiken, menar Brit Stakston, mediestrateg och författare. "Vi vill ju inte bara dela med oss av det som roar i våra nätverk, eller hur, utan också vad som engagerar oss, det vi tycker är viktigt och som förmedlar de kunskaper vi värdesätter", säger hon till GP Kultur.

På Mediedagarna i Göteborg trängs poddande chefredaktörer, vassarmbågade skjutjärnsjournalister och prisade grävmurvlar – men få på plats är i sitt esse som mediestrategen Brit Stakston. GP fångar henne alldeles innan hon ska upp på den öppna scenen för att motta Sveriges radios journalistikpris Medieormen.

 

Mysteriet är oerhört: Den plats som i två dagar ska husera landets mest namnkunniga publicister och mediearbetare saknar pressrum. Har ni hört på maken?

Våra första minuter med Brit Stakston – medie­strateg, författare, ledamot i presstödsnämnden och vd för Blank Spot Project – ägnas åt en promenad genom Svenska mässan på jakt efter en ostörd vrå. Vart vi än går finns take away-koppar och uppslagna Macbooks, samt journalister som skriver, skriver, tjötar och skriver. Det råder ärkegöteborgskt oväder, och pressfolkets rytmiska hamrande mot de tjogtals tangentborden skapar känslan av att det är inomhus regnet faller.
Lyckligtvis blir tiden inte bortkastad. Vi småpratar och har det trevligt. Brit Stakston är troligen en av landets mest upptagna männi­skor, och det här med att tänka på stående fot hör liksom till. När vi äntligen hittar en bortglömd soffgrupp djupt inne i huset, är hon mitt uppe i en redogörelse för sina tidigare besök på mässan.
– Jag minns när jag var här 1994. Då jobbade jag på Centrum för internationellt ungdomsutbyte, CIU, med ett datoriserat informationssystem åt unga utlandsstudenter. Vi hade tagit fram en cd-rom för att kunna presentera programmet till Bokmässan, och folket här såg på den som om ett flygande tefat hade landat i lokalen, säger hon.
Systemet utvecklades så småningom till den sajt som sedermera kom att bli Sveriges första community, My Tellus, med det måsvingefriserade, 14-åriga pophoppet Robyn som ambassadör.


Brit Stakstons digitala uppvaknande kom med andra ord tidigare än för de flesta; hon har arbetat med Internet sedan det bara var ett lindebarn. Och aldrig ger hon upp på ”ongen”, trots att den med jämna mellanrum tar krokiga vägar.
– Man får kalla mig naiv, men jag vägrar tro annat än att det är någonting fantastiskt att tre miljarder människor är sammankopplade på det här sättet. Det är mycket lättare för oss nu att se orättvisa resursfördelningar världen över än för bara 30 år sedan, och att människor behandlas olika. Den här dagliga kontakten måste över tid göra någonting med mänskligheten som jag tror är mer gott än ont. Vi behöver jobba för det, visst, men där har du min bas.


Medieutredningen som du har varit konsult för varnar om att nyheter i framtiden allt mer får vika undan för underhållning och åsiktstexter. Vad tänker du?
– Jag tror att det utredningen ser är mediehusens feltolkning av nätlogiken. Vi vill ju inte bara dela med oss av det som roar i våra nätverk, eller hur, utan också vad som engagerar oss, det vi tycker är viktigt och som förmedlar de kunskaper vi värdesätter. Vem vill inte ha söta katter på nätet? Det vill man ju också ha. Men kattklippen är lite som snacksen i baren; det är inte bara för dem man kommer.
– Till vår medborgarfinansierade nyhetssajt Blank Spot Project har 3 027 personer bidragit med pengar för att redaktionen ska kunna göra sina utrikesreportage. Det om något visar att utvecklingen inte behöver bli fullt så dyster. Människor kommer att vilja betala för kvalitetsjournalistik också i framtiden.
Ligger pressens räddning hos rika meceneter då, som i USA?
– Det är förstås ett komplement. Jag kan ju nämna till exempel finansmannen Sven Hagströmer som gav oss en pott pengar med en enda uppmaning: Se till att granska sådana som mig. Inga andra åtaganden. Jag tror att många fler än man tror vill dra sitt strå till stacken för att den granskande, oberoende journalistiken ska överleva.
Vad tycker du om nyordet medieborgare?
– Jag gillar det. En rolig lek med ord. När Medieutredningen använder det, är det för att visa hur otroligt viktigt det är med digital kunskap för att kunna verka i vår samtid. När vi övergick från bondesamhälle till industrisamhället behövde vi lära oss läsa och skriva. Nu behöver vi skaffa oss nya kompetenser, och lära oss förstå mer för att inte hamna i händerna på olika opinionsbildare eller tekniker för den delen. Jag vill inte att du läser en tidning för mig, jag vill kunna ta del av nyheterna själv.
Så kunskaper om det digitala gör oss mindre lättpåverkade?
– Jag har träffat människor som mår otroligt dåligt över att veta att de finns med i en negativ tråd i en Facebook-konversation. Den går inte ens att hitta med en sökmotor, men de har sett den på pränt, och därför är den nu fastetsad i deras huvuden. Hade det bara ringt någon och skällt lite skulle man ha reflekterat över kritiken och sedan gått vidare i livet. Men kraften i det skrivna ordet är oerhörd. Vi talar för lite om det i relation till hur vi konsumerar medier i dag.
– Varje förfluten liten tanke blir som satt i runsten på de digitala medierna, och vi tenderar att lita mer på sådant som är skrivet, också påståenden som ingen av oss skulle köpa om vi diskuterade dem på bussen. Medieborgaren har förståelse för det och redskapen att ifrågasätta en opinion, samt söka efter fler perspektiv. Till exempel kan den lättare se skillnad på så kallade alternativa medier som ryska propagandasajten Sputnik och en publicist som följer de pressetiska reglerna.
Kan uppdaterade presstödsregler hjälpa till i navigeringen? Det har ju talats om ett demokrati­kriterium.
Brit Stakston skrattar och låter mig förstå att vi nu har kommit in på ett sällsynt minerat område. Samtidigt passerar en klunga stressade, högljudda och framför allt unga journalister oss med sina tilltänkta intervjupersoner, men vänder i portöppningen då de märker att bordet är upptaget.
När stojet lagt sig fortsätter hon:
– Så fort man börjar prata om vad som är kvalitetsjournalistik blir det snårigt. Jag ska inte ens försöka föreslå någon handlingsplan där. Men 2007 var jag med och lanserade en säkerhetsmärkning på e-handelssajter, du vet, den där lilla hänglåssymbolen som gör att det känns tryggare att handla på just de sidorna. När tidningarnas varumärken inte längre räcker till för att skapa trovärdighet, så kanske det är vägen att gå.
I allmänhet verkar du ha en ljus syn på framtiden. Varför tror du att det har varit så svarta rubriker när det har skrivits om Medieutredningen?
– Det är mediehusens rädsla som färgar av sig och det får stå för dem. Man har suttit på sina kostsamma apparater i en maktposition och varit de enda som kunnat ge perspektiv på världen. Nu finns det fler som kan det. Hela internet bygger på ”tillsammans med”, vilket kräver större ödmjukhet från journalister och ägare. Det är för ofta man hör journalistiska anekdoter om hur besvärligt det är när läsarna hör av sig till redaktionerna, och där finns ju en inställning som krockar med hur framtiden ser ut.
Men finns det inte anledning att vara dyster? I tre av fyra framtidsscenarion som utredningen målar upp existerar inte ens journalister som yrkesgrupp.
– Ja, den där matrisen är spännande! Men för mig råder det inga som helst tvivel om att vi även i framtiden har journalister, även om deras arbetssituation kan se mycket annorlunda ut jämfört med i dag. I det framtida medielandskapet måste de finnas där för att bistå med det journalistiska hantverket, vilket innebär fler perspektiv, källkritik och en oberoende granskning av våra makthavare. En fungerande demokrati kommer alltid att ha den fria pressen som fundament.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.