Den som kommer från ett rikt, kristet västerländskt land har maximal rörelsefrihet. Själv har jag utnyttjat detta till att bo i Storbritannien till och från sedan 2006 och permanent i Sheffield, norra England, sedan 2010. När Brexit blev verklighet var jag först lugn. Jag är ju, som en vän påpekade då jag uttryckt sorg över invandringsmotståndet som ledde till Brexit, den sort som även de som ville lämna EU vill ha kvar i landet.
LÄS MER:Därför ska du bry dig om brexit
Jag passar dåligt in i kategorin invandrare. Jag är varken lågavlönad, outbildad, utomeuropeisk eller östeuropeisk, muslim eller mörkhyad. En god invandrare, eller kanske inte alls invandrare.
De flesta av våra planer, relationer och drömmar är knutna till en specifik plats. Att känna sig hemma och trygg på den platsen är därför fundamentalt för vår förmåga att vara fria individer, att vara människor. Omar, en sudansk flykting som också bor i Sheffield, beskriver det väl när han i en dokumentärfilm sammanfattade känslan när han beviljades asyl: ”Jag fick mitt liv. Innan var jag som en fisk i vattnet. Inget mål, ingen adress, ingenting. Nu kan jag börja mitt liv, nu kan jag följa min dröm. Jag känner mig mänsklig nu.”
"Skönt att jag är vit"
Det är inte troligt att Storbritannien kommer att massdeportera de tre miljoner européer som befinner sig i landet. Jag påbörjar dock den dyra medborgarskapsansökan efter att ha påmint mig alla de fall där människor utvisas trots att de bott och arbetat i landet i flera år, visumregler som ändrats retroaktivt och lett till utvisningsbeslut. Den där känslan av otrygghet och utanförskap som jag från min privilegierade svenska vy aldrig känt, tränger sig på. Jag har blivit varse min svenska dialekt . Jag tänker att det är i alla fall skönt att jag är vit. Så länge jag inte öppnar munnen skulle jag kunna vara av rätt sort. Kramar mitt privilegium tills det tvinar.
LÄS MER:Politikerna oense om brexit-segern
De som påstår att vi lever med oreglerad invandring kunde inte ha mer fel. Enligt en nationalistisk tanketradition ger medlemskap i nationen makten att bestämma vilka som ska få ingå i nationen – vilka som är ”folket”. Många ekonomiskt utsatta, som ofta saknar makt över sina egna liv, utnyttjade denna makt för att rösta för Brexit. Lämna-kampanjen målade upp ett land invaderat av invandrare och lovade att Brexit skulle ge tillbaka makten till folket. Denna nationalistiska maktposition får dock till följd att invandrare istället lever i ovisshet och maktlöshet.
LÄS MER:Företagen dystra efter brexit
Min egen situation är inte så oviss. Ändå är jag en del av dem som inte tillhör nationen, som inte har en röst att påverka de invandringslagar som styr vår fundamentala rätt att få vara där vi lever våra liv och känner oss som hemma. Jag är en del av invasionen och vi är alla av fel sort.
