Bild Patrick Miller
Bild Patrick Miller

Bra att feminister lyfter klassfrågan

Den feminism som hörs mest talar minst om klass. Men med "Duktig flicka"-debatten börjar klassfrågan lyftas också bland feminister, vilket glädjer Sara Abdollahi.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Vilka är de viktigaste feministiska frågorna just nu? Internationella kvinnodagen har passerat för i år, men frågan är större och viktigare än att begränsas till 8 mars. I Expressen Kultur läser jag om “hur det går för kvinnokampen” och fastnar för Kajsa Ekis Ekmans svar: “Vi måste ha rätt till en bra och säker förlossningsvård oavsett var vi bor i landet. Stöd ockupationen av Sollefteå BB. Sluta fria våldtäktsmän och gör fortbildning om våldtäktsbrott obligatorisk för domare. Låt oss se till att 2017 blir året då utredningen om att förbjuda surrogatmödraskap röstas igenom. Samt återkalla Stockholms stads beslut om att nedmontera Mikamottagningen för människor med prostitutionserfarenhet.”

ANNONS

Feminismen och jag har alltid haft en komplicerad relation. Den började när jag sent av en slump hamnade på Genusvetenskap A i Malmö. En ny värld öppnade sig och jag förstod inte hur jag hade kunnat missa allt det där. Kanske började min komplicerade relation med feminismen när jag naivt trodde att alla som studerade ämnet gick hem och var lika feministiskt engagerade i sina liv som under kurserna. Men en av mina lärare berättade för mig att så inte var fallet, det fanns de som studerade ämnet för kunskapens skull. Sedan gick man hem och levde vanliga liv. Då förstod jag inte. Nu kan jag förstå. För att hålla behöver en feminist både vara engagerad och distanserad.

Det tänker jag på när jag läser inläggen i den nuvarande “Duktiga flicka”-debatten. Glädjande nog har många som sällan skriver om klass nu lyft klass. Förhoppningsvis fortsätter det. Annars finns en bekväm distans till klass. Vilket utmärker sig inte allra minst inom den feminism som hörs mest. Jag känner mig främmande inför frågor om normbrytande smink, konkurrens med andra kvinnor och att distansera sig från kvinnor som kan påverka den image man vill bygga upp. Jag märker också att en kvinna med erfarenheter från medelklassen kodas och tas emot på ett mer accepterande sätt när hon sätter ord på världen, än en klassresenär. Lägg på med ett icke-vitt klingande efternamn. Våra berättelser viftas bort med undertonen att vi borde vara tacksamma. Men den individuella klassresan är inget mål. Och när kvinnor anklagas av män för att inte duga med sina analyser, när klasskamp historiskt ställts mot kvinnokamp, önskar jag att kvinnor som är födda in i medelklassen inte känner ett behov av att rädda, osynliggöra eller uppfostra andra kvinnor.

ANNONS

I boken Att vara respektabel beskriver Beverley Skeggs hur vita brittiska arbetarklasskvinnor inte vill kännas vid ordet klass då det är laddat med smuts, underklass, fuskare. De vill ta avstånd från klass för att inte förknippas med att vara mindre värda. Det gör klassbegreppet viktigare att använda, menar Skeggs som själv undvek ordet innan hon gjorde en klassresa och blev akademiker. Klassbegreppet synliggör den kamp som finns mellan klasserna och vad som ska räknas. Och vi vet ändå mycket väl hur det ser ut. Vissa värderas helt enkelt mer än andra. Det märks inte allra minst under 8 mars när avsaknaden av kvinnor som riskkapitalister görs till en större fråga än hur olika kvinnors ekonomiska kapital ser ut. Vårt varande i världen formas av orättvisor säger Skeggs. Jag vill tro att den insikten kan användas som en feministisk drivkraft.

ANNONS