Är det inte lite töntigt att skriva en norsk selfie? Det frågar sig den danska feministikonen Suzanne Brøgger vid 73 års ålder. Med böcker som Fräls oss ifrån kärleken och Crème fraiche blev hon på 1970-talet en symbol för kvinnlig frigörelse och sexuell revolution. Men nu, när hon börjar bli gammal, irriteras hon över att i så hög grad förknippas med kön: ”Kön är det som intresserar mig minst. När jag skriver är jag varken kvinna eller man, hund eller katt.”
Brøgger har på beställning av en norsk förläggare skrivit en bok om Norge: Norsk omelett – en ganska slarvigt och snabbt hopkommen text, känns det som. Hon reser till Oslo och äter lunch med författare och diplomater på Theatercaféen. Men hon genomkorsar också stora delar av övriga Norge, från Sørlandet i söder till Lofoten i norr. Hela tiden försöker norrmännen tuta i henne att hon rör sig i en nation utan kultur, ett land där oljerikedomarna har förstört folksjälen.
Det där snacket går Brøgger inte på. Hon ger sig sjutton på att hitta ”originalen”, kufarna, författarna, konstnärerna, de kloka gamla gubbarna och, inte minst, de bildade och förfinade kulturmännen. Och den som söker hon finner. Karl Ove Knausgård, Jan Kjærstad, Åsne Seierstad, Tomas Espedal, Vigdis Hjorth och Dag Solstad är några av de namn som flimrar förbi. Liksom döda storheter som Petter Dass, Sigrid Undset, Ibsen och Munch.
Ibland kan man undra varför vissa personer – som Leonard Cohen och Henry Miller – har hamnat i detta norska sällskap. Men Cohen sjöng ju om norskan Marianne Ihlen i låten ”So long, Marianne”, och Miller lär som ung ha inspirerats av Hamsun. Dessutom träffade Brøgger Henry Miller i Los Angeles vid några tillfällen. Och genom sitt självutlämnande sätt att skriva var han en föregångare inom den genre som på 1970-talet kallades bekännelselitteratur (när den skrevs av Brøgger och andra kvinnor) men som på senare år har fått heta autofiktion (när den till viss del skrivs av norska män). Fast i Norge säger man helst ”virkelighetslitteratur”.
Brøgger skriver om flygbolaget Norwegian, fredsdiplomati, Utøya, klimat, miljö, terrorattentat, migration, invandringspolitik och norsk jazz i en salig blandning. Hon pratar med laxodlare och teaterchefer. Det mesta sker i rasande fart. Jag trivs bäst när tempot sänks. Som när författaren, trött och hungrig, stiger in på en ungdomlig pub i Lillehammer. Servitören placerar henne vid ett högt barbord mitt i lokalen, en plats som skulle ha gjort henne skräckslagen när hon var ung. Men nu, som gammal, känner hon sig osynlig. Hon menar att unga kvinnor klagar på att de blir betraktade som sexobjekt, medan äldre kvinnor klagar på att de inte blir det längre. Men Brøgger klagar inte. ”För mig är det härligt”, brister hon ut.
Nej, jag tycker inte det är töntigt att skriva en norsk selfie. Men nog kunde den ha varit skarpare. Och jag hade gärna sett lite mer av Norge och något mindre av den vackra madame Brøgger – trots hennes klokhet, bildning och charm.