Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kritisk till valsystemet. Perikles begravningstal, målat 1852 av den tyske historiemålaren Philipp von Foltz. Demokratins vagga må ligga i Aten men redan de gamla grekerna föredrog lotteri, det slås fast i Emot allmänna val av David van Reybrouck. Bild: Philipp von Foltz
Kritisk till valsystemet. Perikles begravningstal, målat 1852 av den tyske historiemålaren Philipp von Foltz. Demokratins vagga må ligga i Aten men redan de gamla grekerna föredrog lotteri, det slås fast i Emot allmänna val av David van Reybrouck. Bild: Philipp von Foltz

Botemedel för en krasslig demokrati

Frågan är vilka alternativ som återstår om vi tappar tilltron till demokratin. Ulrika Knutson läser två lättsamma fackböcker som förespråkar olika kurer och tar populismen till sitt hjärta.

SAKPROSA

David van Reybrouck

Emot allmänna val. Ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin

Översättning: Joakim Sundström

Natur och kultur

Rutger Bregman

Utopia för realister. Hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet

Översättning: Per Holmer

Natur och kultur

Den lille populisten i mitt inre har nyss kvicknat till. Jag visst inte ens att jag hade någon, men två nya böcker lockar fram den. Det är Emot allmänna val av David van Reybrouck (det räcker med Mot) och Utopia för realister, av Rutger Bregman, en bok som propagerar för medborgarlön.

LÄS MER: Goda råd inför undergången

David van Reybrouck är belgisk kulturhistoriker, som bland annat har skrivit om Kongo. Den här gången kommer han alltså med "ett anspråkslöst förslag för att rädda demokratin". Jojo.

Alla hackar numera på vår krassliga demokrati. Populisterna gnäller över att de korrupta politikerna är en elit som främjat sig från Folket. Syrliga teknokrater tycker inte att demokratin levererar längre, när okunniga medborgare väljer inkompetenta ledare. Hur ska dessa kunna lösa samtidens stora problem? Vänsterns antiparlamentariker tycker att politiken går i kapitalets koppel, och att allt ska bestämmas på stormöte eller av proletariatets diktatur. Och alla kan enas om att väljarna är lätta offer för skumma opinionsinstitut och medias manipulationer. Medierna antas för länge sedan ha förvandlat politikerna till en grupp villiga såpaskådisar som hoppar på begäran, men bara är intresserade av att bli omvalda.

Väst lider av demokratiskt utmattningssyndrom, tycker van Reybrouck och listar symptomen: lågt valdeltagande, medlemsflykt från partierna, politisk maktlöshet, mediestress, likgiltighet.

Lotteri eller demokrati?

Stort ansvar ligger hos själva valsystemet, menar van Reybrouck bestämt. I takt med att partierna förlorar medlemmar och medborgarna förlorar inflytande så urholkas den representativa demokratin. Yrkespolitiker och jurister tar över den demokratiska processen. Som medicin förordar van Reybrouck lottning! Ja, ni såg rätt.

Redan de gamla grekerna föredrog lotteri. I Aten lottades politiska uppdrag och ämbeten. Sjöstaten Venedig hade i 500 år på medeltiden ett intrikat lottningsförfarande i nio steg, för att säkra en blandning av yrkespolitiker och respekterade medborgare. Det engelska ordet för valsedel, "ballot", kommer av venetianarnas "ballotte", som beyder lottkula.

De första demokraterna i Frankrike och USA var själva skeptiska till demokratin. John Adams, USAs andra president sa rakt ut att "Demokrati varar aldrig länge. Den förslösas, slits ut och tar död på sig själv."

De revolutionära ledarna vid franska revolutionen talade i Folkets namn, men litade inte på folkets omdöme. Många var ju dessutom analfabeter. Val av "aristokrater", betrodda män, var bättre för parlamentet, tyckte ledarna.

Detta straffar sig idag, menar van Reybrouck. Folket knorrar. Politikerförakt, valskolk och ointresse minskar systemets legitimitet.

Se det bästa i populismen

Många förordar folkomröstningar, men van Reybrouck är rätt skeptisk. Inte heller folkomröstningar garanterar att medborgarna har fullgod information, eller har hunnit knåda frågan. Det är lätt att falla offer för slipade partipolitiker och lobbyister.

Van Reybrouck vill ha ett tvådelat system med val och lottning, en blandning av yrkespolitiker och medborgare.

Här ser författaren "det bästa i den populistiska traditionen (önskan om en mer autentisk representation) utan den farliga illusionen om ett monolitiskt folk."

Det var med just detta stycke som van Reybrouck vann mitt lilla populistiska hjärta. Han har skrivit en lättläst bok som förtjänar att diskuteras. Hur ska medborgarna delta i besluten? Hur ska demokratins förnyelse se ut i framtiden?

LÄS MER: Den evige optimisten

Holländaren Rutger Bregmans bok Utopia för realister kan man gott ta upp i samma studiecirkel. Till stilen liknar de varandra, båda skriver lättsamt, ibland i hejigaste laget. Båda närmar sig klassiska vänster/höger-frågor från liberal grund. Inte konstigt att Bregman citerar den nyliberale filosofen Friedrich Hayek: "Varför finns det ingen utopi för liberaler?"

Vänstern får en känga

Bregman ger dessutom vänstern en känga för att de också är usla på att lägga fram konkreta förslag på hur vi ska leva tillsammans allihop, i en global, mångkulturell, identitetspolitiskt skimrande framtid.

Bregmans huvudämne är medborgarlön. Märkligt att förslaget fortfarande väcker sådana aggressioner. "Den som inte arbetar ska inte heller äta", skrev Paulus surt till thessalonikierna. Sådant sitter som berget, även om all forskning visar att de fattiga aldrig blivit moraliskt fördärvade av lite pengar. Försök med hemlösa i London och Liberia, och fattiga i Nigeria och Brasilien visar att de fattiga använder pengarna till mat, kläder, medicin och småföretagande. Medborgarlön genererar mer pengar - och jobb. "Pengar i handen"-bidrag har starkt stöd i forskningen, och allt fler ekonomer börjar hålla med.

På den här punkten är Bregman klar och redig. Däremot är resonemangen om öppna gränser och fri arbetsmarknad alltför summariska. Men precis som van Reybrouck öppnar han för en bättre debatt. Och han visar hur starka gamla fördomar vi har.

"Vad ska de fattiga med semester till?" undrade en engelsk grevinna på artonhundratalet. Fritid skulle bara locka till last och synd.

LÄS MER: Otäckt och oumbärligt om de kidnappade Kinasvenskarna

Denna moraliserande inställning lever ännu. Bregman pekar på dagens oheliga allians mellan höger och vänster, där högern motarbetar bidrag i skräck för att folk slutar jobba, medan vänstern fruktar att människor använder fritiden fel. Tänk om folket inte ägnar sig åt konst och kreativitet, utan lägger sig på soffan och tittar på porr?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.