Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
GP:s krönikör Victoria Greve. Bild: Björn Larsson Rosvall / Exponera

Victoria Greve: Bostadsjakten gjorde mig till en sämre människa

Victoria Greve köpte en lägenhet men tappade kontakt med sin empati.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag är definitivt en sämre människa än jag trodde att jag var i början av det här året. Då tänkte jag på mig själv som en rationell och empatisk person. Sen kastades jag ut på den svenska bostadsmarknaden.

Mina känslor, i kombination med tusentals andra säljare och köpares förväntningar, skadeglädje och självskattning tumlade runt på den svajiga spelplanen.

LÄS MER: Från andra sidan kassabandet

Efter att ha gått på ett trettiotal visningar utan att det fört mig närmare någonstans att bo förvandlades någonting inom mig. Pengar förlorade sitt värde och blev till nummer jag godtyckligt fördelade mellan olika adresser. Solventilsgatan si, Tunnbindaregatan så mycket. Det blev normalt att fatta blixtsnabba beslut i miljonklassen utan mer än tio minuters inspektion av lägenheten i fråga. När jag slutligen köpte tog det tog flera veckor att radera Hemnet-appen eftersom jag var tvungen att hat-kolla slutpriset på en lägenhet jag la ett förhandsbud på som säljaren nekade.

Riggad omgång Monopol

I den nya novellsamlingen Klen tröst undersöker författaren och dokumentärfilmaren Ia Genberg frågan vad pengar gör med människor. Det slår mig att jag har spelat samma spel, med samma låtsaspengar som beskrivs i den fjärde novellen i samlingen, Förlorarens klaustrofobi. Där beskriver Genberg ett psykosocialt experiment som utgår från Monopol där spelet riggats på ett sätt som sätter skicklighet, talang och till och med tur ur spel.

Forskningsprojektet som beskrivs i novellen har en verklig förlaga på UC Berkeley av forskaren Paul Piff i början av 2010-talet. Piffs forskargrupp genomförde över 100 riggade spelomgångar Monopol. Den "rika" spelaren fick mer pengar från början, fler tärningar att slå med och mer varje gång denna passerade gå. Den privilegierade spelaren uppfattade inte spelet som riggat utan tillskrev framgångarna sin egen förmåga. Hen började också uppträda mer arrogant och svinigt mot sin motspelare och var mer benägna att roffa åt sig av de salta kringlorna som stod framme i en skål på bordet, retas och göra dominanta segergester.

Det låter som jag.

Allt inte nattsvart

Spelsituationen hade inget att göra med hur rika eller fattiga människorna var i verkligheten. Ändå kunde samma beteende observeras hos alla de gynnade spelarna. Piffs deprimerande slutsats var att känslan av självtillräcklighet och rikedom gjorde människor mer okänsliga för andra. Men allt var inte nattsvart. Om spelarna blev påminda bara för en kort stund om fördelarna med att samarbeta förändrades också deras beteende. De blev mer benägna att hjälpa andra.

LÄS MER: Sverigedemokraterna saknas i kulturen

I slutet av Ia Genbergs novell tappar forskningsledaren Sara fokus allt mer och överger det psykologiska experimentet för att följa kärleken istället. Det kommer inte jag att göra. Banken äger den absolut största delen av min lägenhet. Men jag fick ändå vara med och spela.