Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Bosseldal: "Samarbetet med barnen har kollapsat"

Dagens föräldrar vill ha en annan typ av relation till sina barn än tidigare generationer. Men det betyder inte, som David Eberhard menar, att föräldrar inte "lärt sig" att sätta gränser, skriver Ingrid Bosseldal.

Enligt den amerikanske sociologen Erwin Goffman (1922-1982) finns det en bestämd social ordning mellan oss människor som reglerar hur vi interagerar med varandra när vi möts i det offentliga; vad vi – beroende på situationen – säger, gör, visar upp, döljer, etc. Den här ritualiserade ordningen innebär att vi samarbetar för att underlätta umgänget med varandra och att vi (vid behov) gemensamt kan omtolka situationen för att rädda både det egna och den andras ansikte. Vi försäkrar varandra om att vi är överens (när vi är det), vi undviker sådant som kan riskera att bli konfliktfyllt och vi skyler över om någon råkar säga något plumpt. (Dessutom skäms vi om vi misstolkat situationen och uppträtt på ett sätt som egentligen inte var lämpligt.)

I den här interaktionsordningen har barn en särställning. Goffman kallar dem för ”öppna personer”; de uppfattas inte som fullvärdigt kompetenta sociala aktörer och vuxna kan därför gentemot barn överträda de regler som gäller i umgänget mellan vuxna.

Dessa tankar hos Goffman förtydligar varför vuxna både kan bemöta och tala om barn på ett sätt som vore alldeles omöjligt ifråga om andra vuxna (åtminstone vuxna som vi har nära relationer till). Familjeterapeuten och författaren Jesper Juul ger ett tänkvärt exempel på detta i sin bok Ditt kompetenta barn (från 1995):

”Föreställ dig en vuxen som säger:

’Jag är förälskad i en lång, svarthårig kvinna från Portugal, men jag har många problem med henne. Kan du inte ge mig en metod så att hon blir mindre besvärlig att leva tillsammans med?’”

Jesper Juul är sedan 1990-talet en av de mest framträdande rösterna i Norden när det handlar om relationen mellan barn och vuxna. Han värjer sig mot alla former av ”uppfostringsmetoder” eftersom han menar att de inte bara är onödiga utan också gör barnet till ett objekt för någon annan. Och han menar att umgänget mellan barn och vuxna bör präglas av samma form av socialitet och mänsklighet som den som bör råda mellan jämbördiga vuxna.

Ett helt annat synsätt råder både i den svenska familje- och skolpolitiken för närvarande. Inom familjepolitiken har ett vidgat föräldrastödsbegrepp introducerats och Folkhälsoinstitutet har sedan några år tillbaka ett särskilt ansvar för att utvärdera vetenskapligheten (det vill säga "nyttan") av olika föräldrautbildningsprogram – som kommuner och landsting sedan med gott samvete kan erbjuda sina medborgare. Och den svenska skolpolitiken rör sig också i riktning mot allt högre grad av objektifiering av eleverna. Bland annat utvärderas och mäts det som aldrig förr i den svenska skolan.

När jag läser psykiatern David Eberhards bok Hur barnen tog makten (från i höstas) – och hans omdebatterade kria i samma ämne på GP Debatt (27/12 2013) – är det uppenbart att inte heller han ser objektifieringen av barn som något bekymmer. För honom är det snarare lösningen. Dessutom lösningen på ett problem, som jag är övertygad om att han missförstår i grunden. Eberhard påstår nämligen – för det mesta utan angivande av några som helst källor eller referenser – att ”dagens” föräldrar abdikerat från föräldrarollen genom att sky allt vad gränssättning, tillrättavisningar och straff heter. När tioåringen skryter om sitt tjuvrökande så – menar Eberhard – förmanar på sin höjd föräldrarna barnet, medan föräldrar för femtio år sedan däremot självklart (ivrigt påhejade av Eberhard) skulle ha utdömt någon form av straff: utegångsförbud, indragen veckopeng eller kanske till och med någon form av fysisk bestraffning. Och, för att följa Eberhard vidare, om bara den tjuvrökande tioåringens föräldrar kunde förstå att det enda rätta är att tillrättavisa barnet, så skulle allt bli bra.

Själv tänker jag att det är just det som är problemet; någonting har redan hänt i relationen mellan den tioåriga tjuvrökaren och föräldrarna och detta ”någonting” förklarar på sätt och vis både barnets tjuvrökning och föräldrarnas rådvillhet. Det handlar inte om att föräldrarna medvetet avstått från möjligheten att lotsa sitt barn genom barndom och tonår, utan om att deras relation av någon anledning förlorat denna dimension. Och när den är borta, är det ingen lätt sak att återskapa den.

Under de senaste femton åren har jag följt fyra barn genom barnomsorg, förskola och grundskola. Det har förvisso handlat om en tämligen präktig medelklasskola i ett medelklassområde, men ändå … Inte en endaste gång under dessa år har jag mött en förälder eller en lärare som medvetet avstått från att med alla till buds försvarbara medel lära sina barn/sina elever att vara rädda om sig själva och om andra. Inte heller har jag stött på en endaste förälder eller lärare som – när det ändå gått snett – försvarat ett barns rätt att sitta framför datorn all sin vakna tid, skolvägra eller supa sig redlös varje fredag.

Problemet är inte en ovilja att tillrättavisa barn, utan att barn och vuxna hamnat i en situation där samarbetet av någon anledning kollapsat.

Och ska jag ge Eberhard rätt i något, så är det att fler föräldrar idag nog eftersträvar en annan typ av relation till sina barn än tidigare föräldragenerationer och att vi befinner oss i en inte alldeles enkel brytningstid. Men det betyder inte, som Eberhard menar, att föräldrar lärt sig att det är fel att sätta gränser eller skadligt att lära sina barn att acceptera vissa normer för mänskligt umgänge, mer om att barn, i bästa fall, är på väg att få en ny sorts plats i interaktionsordningen där de inte är objektifierade undantagspersoner utan aktörer med samma rätt att söka samarbete och få sin sårbarhet skyddad som vuxna. Eller, för att uttrycka det med Goffman, i mindre grad öppna personer som vuxna kan närma sig hur de vill. Hur sedan vi vuxna ska hantera detta och samtidigt kunna bära det övergripande ansvaret för att barnen - trots sin mer begränsade livserfarenhet och förmåga att förstå konsekvenserna av olika handlingsalternativ – inte far illa. Ja, det är om det vi borde prata, istället för att som liberala debattörer som Eberhard och för den delen utbildningsminister Jan Björklund, tro att lösningen ligger i att fiska upp redan övergivna förhållningssätt ur historien.

Fotnot: För vidare läsning om Goffmans socialpsykologi finns sedan ett par år den svenske sociologen Anders Perssons bok Ritualisering och sårbarhet, utgiven på Liber förlag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.