Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: Borgerligheten måste stötta Östeuropas dissidenter

SD:s Björn Söders återkommande kritik mot Civil Right Defenders rimmar illa inte bara med armlängds avstånd. Svensk borgerlighet måste fortsätta stötta dissidenter i Europas diktaturer, som man gjorde under Sovjettiden, skriver Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I somras hörde en legendarisk centraleuropeisk dissident av sig. Han hade hört att Gerald Nagler var död. Kunde jag ordna fram en kontakt för kondoleanser?

Jag var inte förvånad. Den enda gång jag träffade den svenske människorättskämpen Nagler var han på förnamnsbasis med ledande dissidenter och berättade om ett besök i Václav Havels sommarstuga under diktaturåren. Så var Nagler också grundare av Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Och djupt engagerad i deras uppdrag – att bevaka efterlevnaden av rättigheter i enlighet med Helsingforskonferensen 1975.

Konferensens om säkerhet och samarbete ledde nämligen till en överenskommelse om rättigheter som dissidenter kunde använda för att rikta krav mot diktaturerna. En katalysator för civilsamhällen bakom järnridån: Polska organisationer, som senare blev Solidaritet, skapades. Moskvas Helsingforsgrupp. Charta 77 i Tjeckoslovakien. Med kommittéer i väst formades nätverk av icke-statliga organisationer som bevakade mänskliga rättigheter.

Slutdokumentet som undertecknades den 1 augusti 1975 formaliserade även en mellanstatlig organisation med uppgift att övervaka demokratiutveckling. I dag heter den Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och bevakar exempelvis minoritetsrättigheter och pressfrihet. Parlamentariker i nationella delegationer övervakar hur länder efterlever rättsstatens principer och sköter val.

Den enda gång jag träffade den svenske människorättskämpen Nagler var han på förnamnsbasis med ledande dissidenter och berättade om ett besök i Václav Havels sommarstuga under diktaturåren.

Inte förvånande då att det blev rubriker när Sverigedemokraten Björn Söder nyligen valdes till ordförande för OSSE:s svenska delegation. Söder har försvarat diskriminering av romer (Expo 3/10/12) och inskränkningar i polsk pressfrihet (30/11/16 SR). Senaste gången han attackerade public service – ”ska banne mig reformeras i grunden!” (SR 16/9) – hade ordföranden för Svenska kommitteen mot antisemitism uttryckt oro för Sverigedemokraterna i SVT. OSSE:s slutsats efter vårens ungerska parlamentsval var att ”gränsen mellan stat och parti är utsuddad” (Europaportalen 5/4). Björn Söder skrev: ”Det visar att folkets stöd för [Viktor Orbán] och hans parti är starkt i Ungern” (Twitter 3/4).

När jag läste om ordförandeskapet gick mina tankar till hur Söder återkommande riktar vrede mot en särskild rättighetsorganisation – Civil Rights Defenders. I en skriftlig fråga till den dåvarande utrikesministern 2020 undrade Söder fränt varför några som ägnar sig åt ”påverkansoperationer” mot Viktor Orbán finansieras med skattemedel. CRD får även pengar från George Soros Open Society Foundations. Söder kommenterade: ”[m]ed tanke på var en del av CRD:s finansiering kommer ifrån är det kanske inte förvånande att man blandar in Ungerns premiärminister”. (Riksdagen 25/11/20). När nu CRD publicerar en granskning av Tidöavtalet utifrån rättighetsperspektiv skriver Söder: ”[B]idragen till denna oseriösa organisation borde omgående dras in” (Twitter 24/10).

Uttalanden som inte bara rimmar illa med principen om armlängds avstånd. Här finns en ytterligare detalj: Civil Rights Defenders hette fram till 2009 Svenska Helsingforskommittén. En organisation som sedan 1982 alltså granskat rättighetsfrågor och stöttat dissidenter.

Det här är ingen liten symbolfråga. Delar av det forna östblocket har föga förvånande varit snabbast i den auktoritära svängen. Kommunisterna gödslade xenofobi, låg tillit och etnisk nationalism. Regimernas odemokratiska strukturer överlevde 1989. Marken plöjdes för de oligarkvälden som på kort tid reducerat den lilla mediala frihet som hunnit byggas upp.

De övervakar journalister och aktivister, skadar rättsstaten och fördelar makt till släkt och vänner. Orbán, som hunnit längst vad gäller stölder och demokratidemontering, gör det med en rasistisk politik som har beundrare inte bara hos Söder utan i det numera högerextrema Republikanska partiet i USA. Detta etnonationalistiska nätverk utgör nu det största hotet mot allt som västvärldens demokratier skapat sedan andra världskriget – inte minst rätten till rättigheter.

Det är därför en stor sorg att se delar av borgerligheten – de som kritiserade kommunistregimer och beundrade Östblockets kämpar – blunda när dissidenter, minoriteter och medier återigen far illa på dessa platser.

Och som en särskild skymf mot de utsatta – och mot den europeiska demokratikampens historia – har Sverige nu satt bocken som trädgårdsmästare.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Den vita stormen – Rasismens historia och USA:s fall” av Martin Gelin

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Missnöjets tid” av Francis Fukuyama

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.