Det kom ett samtal för ett par veckor sedan. "Hej, det är Cecilia Stegö. Jag håller på att lämna kulturpolitiken bakom mig, innan dess vill jag att du ska känna till ett par saker. Har du tid?" Cecilia Stegö Chilò ville nyansera bilden av sig själv som public service-ätare. När public service-avtalet revs upp (en beskrivning hon inte alls går med på) förra hösten var det något som skedde i full enighet mellan de fyra partiledarna och inte alls bara något som en förändringsbenägen ny kulturminister drev igenom. Hävdade Stegö Chilò.
Vi pratade en stund. Till sist gick hon med på att ses för en intervju. Vi träffas i Alvik, strax utanför Stockholm, en decemberdag. Hon är lite sen. Kommer in på lunchrestaurangen och säger att hon är röksugen. Under några timmar ger hon sin syn på det svenska diskussionsklimatet, den svenska kulturdebatten och det stora behovet av borgerliga intellektuella. Den 1 januari börjar hon ett nytt jobb som konsult, då kommer hon att lämna den offentliga arena hon till och från beträtt det senaste året. Men innan dess finns det ett par saker att reda ut.
Cecilia Stegö Chilò säger att hon inte var särskilt förvånad över styrkan i de reaktioner som hon mötte förra hösten som ny kulturminister.
- Nej. Att det skulle komma en reaktion var jag säker på, att den skulle bli kraftig förvånade mig inte heller. I efterhand har jag tänkt på det en hel del och har läst vad som skrevs. Jag tyckte att det var en tråkig avspegling av en väldigt entonig kulturdebatt. Men också lite uteslutande.
Vad tänker du på?
- "Du är inte en av oss." Det här enormt ovarsamma hanterandet av ord. Jag kunde inte göra något annat än att le och gå vidare då. Men när kulturpersoner sa rakt ut att jag var ett hot mot demokratin är det ganska ruggigt. Det är en förskräcklig anklagelse som inte någon annan ställer dem till svars för. Det visade vilka friheter man kan ta sig under det här paraplyet. Man står där torrskodd och väldigt få ifrågasätter tankeverksamheten. När man går på djupet i kulturdebatten är den ofta ganska grund. Mycket slagord och lite förankring. Det visade sig väldigt tydligt under de här dagarna.
Vad beror det på?
- Det är ingen nyhet för någon att kulturlivet präglas av vänsteridéer. Det finns en förväntan att allt från popstjärnor till regissörer automatiskt är vänster. Det kan man göra en maktanalys av. I och med att kulturpolitiken har varit radikal så har det funnits en möjlighet till ett handslag mellan en socialdemokratisk kulturpolitik och en radikal kulturscen. Det är inte från några utgångspunkter särskilt hälsosamt. Jag är förvånad över att det inte finns fler på vänsterkanten som kan lyfta sig från sin egen åsikt och se problemet med detta. Mellan skål och vägg kan många tycka att det är för tjockt, för tätt och för politiserat. Men det finns en outtalad mening om vad man säger och inte säger.
Var tycker du att det artikuleras politiska idéer inom kulturlivet i dag?
- Kultursidorna är jätteviktiga. De står mellan utövarna och diskussionen om kulturen. Kultursidorna tolkar samtiden, de har blivit opinionsbildare i väldigt hög grad. Tidigare var det ledarsidorna som var opinionsbildande, i dag finns det inte en publicist som inte säger att kultursidorna också är opinionsbildande.
De stora kultursidorna befinner sig i ett sammanhang av borgerlig opinionsbildning, det är väl i själva verket nödvändigt för mångfalden att det artikuleras åsikter som inte enbart uttrycker borgerliga värderingar även i de stora tidningarna?
- Det är att reducera viktig och intressant journalistik till bara höger och vänster. Ledarsidan skriver mycket om samhälle och politik och företräder tidningens politiska linje. Kulturjournalistiken och kulturredaktionerna borde själva ha ett intresse av att ha mer mångsidiga redaktioner. Alla vet att journalistiken börjar med utblick. Ju fler synsätt man kan ha, desto fler synsätt blir det.
Det brukar hävdas att det funnits en enighet runt den svenska kulturpolitiken, har det inte snarare berott på att borgerligheten inte tagit kulturpolitik på fullt allvar?
- Till viss del. De borgerliga partierna vill inte se att kulturen är djupt idépolitisk. De som varit intresserade av att ägna sig åt idépolitisk utveckling i de borgerliga partierna har gjort det på andra ställen. Kanske är det det som är så provocerande i kulturkretsarna. Man vill inte prata kulturpolitik med en person som också kan tjäna miljoner. Eller som klarar sig genom en svår rekryteringsprocess till en professorsstol på en filosofisk fakultet. Då är det lättare att säga att "du är inte som oss". "Du har inte vår dresscode, du talar inte vårt språk. Hej då".
Kände du det så?
- Jag kände signalen att de försökte säga det.
Och "de" är ett antal kulturskribenter?
- Ja, i stort sett alla. Det var inte någon som vid mitt tillträde sa "oj, vad intressant". Än mindre någon som tittade i mitt register. Jag har gjort rätt mycket intressant i mitt liv. Till exempel varit chef för en tankesmedja och ett förlag. Om jag där hade suttit och talat dagligen med Naomi Klein i stället för med Johan Norberg så hade det varit mycket mer okej. Klein är en stor kulturpersonlighet men Johan är en propagandist för liberala idéer. Det var ingen som ville tillerkänna mig någon typ av kompetens.
I en debatt nyligen efterlyste du intellektuella borgerliga kulturpolitiker. Varför saknas de?
- De borgerliga känner att det är så svårt, inte minst i vårt massmedievridna samhälle, att ha en bas. Det är uppförsbacke och fördomar man möter som liberal idépolitiker. Det innebär att du inte får något gratis. Du blir inte uppskattad för att du gör ett ärligt försök.
Det är för få mediekramar?
- Nej, men det ligger ett ideologiskt avståndstagande i botten som inte sällan omformuleras till personangrepp.
Men för den intellektuella borde det väl i själva verket vara utmanande, att inte befinna sig i ett sammanhang där alla håller med?
- Jo, men man får förstå att det krävs väldigt mycket. Det händer alldeles för ofta att borgerliga opinionsbildare blir direkt misskrediterade. Självfallet måste man tåla en konfrontation med människor som tycker annorlunda. Men sedan ska man ha en strid till, nämligen om man ska få äga sina egna åsikter utan att de blir misshandlade.
Men handlar inte frånvaron av intellektuella politiker om att partierna inte premierar den typen av personer?
- Det finns en förklaring till att folk viker sig. Man känner av entonigheten, de tysta markörerna. Men det är ett generellt problem för våra mogna västerländska demokratier. Nu skriver analytikerna utan några tårar att partierna håller på att förvandlas till valmaskiner. Det blir mer och mer oneliners. Resonemang är bara fallgropar. Pratar du som politiker för mycket finns det alltid någon som kan bryta ut en mening ur det du säger och smälla upp det och du har en kris för handen. Det här gör att politiken kollektivt blir försiktigare och försiktigare. Det blir en förkrympningsprocess vilket är oerhört beklagligt.
Hur ser du på ditt licensskolkande i dag - var det en akt av ideologi?
- Jag har lämnat det bakom mig. Jag betalade igen pengarna jag var skyldig och tillhör den lilla skara av fyra personer som har blivit strafförelagda på grund av oanmält tv-innehav. Jag tycker licensfinansiering fortfarande är ett dåligt system. Att beskatta en teknisk apparat som man kan använda till annat som har ett sådant tydligt gränssnitt mot yttrandefriheten stöter mot min ganska känsliga rättsstatsnerv. Public service borde ses som ett erbjudande. Medborgarna borde vara fria att komma och gå. Det hade varit väldigt bra om man hade gett bolagen lugn och ro och ett självförtroende som hade gjort att man inte hade behövt jaga tittar- och lyssnarsiffror.
När du tänker tillbaka på det senaste året - vad tänker du då?
- Först var det drevet som var en hemsk upplevelse. Den människa är inte född som inte tar skada och som inte upplever en sådan sak som väldigt jobbig. Som vanlig medborgare kan man inte föreställa sig vad som händer i en sådan situation. Det fanns inte en enda del av mitt liv där inte någon var ute och letade efter fel och brister. Det var en stor anledning till att jag avgick, jag tyckte inte att jag kunde göra det här mot min omgivning. Människor som absolut inte hade med detta att göra led därför att jag hade gått ut i offentligheten. Även om jag var lugn de här dagarna och förstod vad som hände så kom obehaget efteråt.
Åtskilliga i Fredrik Reinfeldts regering har struntat i licens eller använt svart arbetskraft - ändå är det bara kvinnor som lämnat sina positioner. Vad drar du för slutsatser av det?
- Det finns en genusdimension i detta och det hänger ihop med att kvinnor har två egenskaper som är avgörande i krisförlopp. Den ena är att vi är extremt lojala med laget. Män har en större benägenhet att tänka "hur kommer jag ut ur detta själv?" Kvinnor, tror jag, tänker i termer av gruppen, man har en chef man har ställt upp på. Det ser man tydligt i Micke Odenbergs fall. Han får hem poängen, han har "velat se sig själv i spegeln" medan Maria Borelius och jag drar oss undan och ber om ursäkt, avstår från våra avgångsvederlag och försvinner. Jag tror att det är svårt för kvinnor att söka upprättelse på någon annans bekostnad.
Hur känns det att Anders Borg och Tobias Billström sitter kvar?
- Det handlar nog mer om en annan dimension, nämligen innanför- och utanförskap i politiken, något som inte är könsrelaterat. Maria och jag rekryterades från näringslivet, vi kom utifrån och det är en väldig skillnad. Man skulle kunna göra en maktanalys av de politiska partierna där handelsvarorna är lojalitet mot försörjning. Det här är nästan förbjuden mark att överhuvudtaget anträda ...
- Men vi har fått en politisk klass i Sverige som till viss del består av människor som inte kan eller vill göra något annat än att arbeta heltid med politik. En politisk sektor som dessutom blivit bättre och bättre betald. Det är klart att det finns en tradeoff här, att vara inne då ställer man upp på systemet, då är man lojal. Den osynliga betalningen är att man kan räkna med att fortsätta leva det livet. Outsiders omfattas inte av den här tysta överenskommelsen.
