Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Manhattan by night.  Bild: Valdemar Lönnroth
Manhattan by night. Bild: Valdemar Lönnroth

Kristian Wedel: "Borde du inte skaffa dig ett riktigt jobb?"

Det har alltså tagit mig ungefär femton år att begripa vad som inträffade denna kväll på Russian Tea Room.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det regnar så isande över Hisingen. Det finns inget försonande med detta hårda kalla regn.

För femton år sedan regnade det likadant när Annette och jag var på väg upp på Sjunde avenyn, precis söder om Central Park, på Manhattan. Vi skulle träffa en svensk affärsman. Han var mycket förmögen. Han hade varit först med ett datorprogram i slutet av 1970-talet. Han hade en sommarstuga i Sydafrika och en vitsandad ö någonstans utanför Florida Keys.

Den svenske affärsmannen (senig, bredbent, nordsvensk) och hans hustru (rund, rödhårig, dansk) ville bjuda Annette och mig på middag i The Russian Tea Room på 57:e gatan.

Vi kände dem inte. Vi hade aldrig träffat dem. De hade lagt ner betydande ansträngningar på att träffa oss. De hade skrivit till Göteborgs-Postens chefredaktör som i sin tur skickat ärendet nedåt till en annan redaktör. De hade skrivit ett brev på vattenstämplat brevpapper till denna redaktör och framhållit hur betydelsefullt det vore att komma i kontakt med mig.

Sedan hade vi fryntligt kommunicerat i tre månader för att hitta ett gemensamt datum. Den svenske affärsmannen och hans danska fru framhöll i korrespondensen hur mycket de såg fram emot att träffa en svensk journalist och en svensk forskare i New York.

Vi var smickrade över denna enträgenhet. Jag hade förberett några små anekdoter från presskonferenser, Foreign Press Center och från pressturer till Staten Island.

Russian Tea Room var dessutom en betydande bit över svenska journalisters och forskares nivå: det var Jacqueline Kennedys gamla favoritställe. Det påstods att Madonna hade jobbat som utkastare.

Vi gick i regnet på 57:e gatan.

Det har alltså tagit mig ungefär femton år att begripa vad som inträffade denna kväll på Russian Tea Room.

Inredningen gick i klarrött. Vi fick fyra små kristallglas och varsin silverfingerborg med kaviar. En servitör sa beklagande att kaviaren inte var rysk utan iransk.

Efter tio minuter var det uppenbart att den svenske affärsmannen (senig etc) och hans hustru (dansk etc) ville bli av med oss.

På femton år måste berättelserna om oss ha blivit oemotståndliga. Vi är glamorösa och gnistrande. Kvällen är full av gamman.

Jag började berätta en historia om en presstur till en amerikansk medborgarskapsceremoni. De tittade på mig med en så slö fientlighet att jag tystnade. I stället berättade den svenske affärsmannen om en svensk veterinär som de hade superat med i Stratford-upon-Avon. Det hade, sa han, varit mycket oförglömligt. Han sa ”oförglömligt” med hoprynkad mun under den lilla mustaschen, som om han just hade ätit något surt. Han berättade sedan i tur och ordning om en oförglömlig middag med en svensk zoolog i Amsterdam och en ganska känd oförglömlig kvinnlig svensk romanförfattare som hade fått ett stipendium och visat dem Svenska institutet i Rom.

Danskan satt tyst och tittade glädjelöst på oss.

Då, år 2004, var det obegripligt.

Nu, år 2019, då minsta kranskommun bedriver storytelling förstår jag att den svenska affärsmannen (nordsvensk etc) och hans hustru (rödhårig m m) var före sin tid.

Annette och jag var berättelser.

När vi satte skedarna i den iranska kaviaren var vi redan minnen.

Vi hade skakat hand och vi hade setts på Russian Tea Room. Därmed fanns inget mer att uträtta. Resten av kvällen var för den svenske affärsmannen (bredbent etc) och hans hustrun (rund etc) blott ett tröttande tvång. De ville tillbaka till Hotel Marriott för att planera nästa resa och nästa träff med en svensk, i Manaus eller Lönsboda.

Till kaffet – och små ryska sockerskulpturer – försökte jag hjälpligt hävda mig och sa:

– I tisdags var jag på presskonferens med utrikesminister Colin Powell.

Den danska frun sa:

– Borde du inte skaffa dig ett riktigt jobb?

Sedan gick vi ut i regnet. De skakade kyligt och korrekt hand och satte sig i en taxi. Annette och jag gick ner i underjorden i våra bästa gåbortkläder och tog the A-train hem. Jag har aldrig mer träffat den svenske affärsmannen, men jag tror inte att det gör något. Annette och jag är en del av deras repertoar nu. På femton år måste berättelserna om oss ha blivit oemotståndliga. Vi är glamorösa och gnistrande. Kvällen är full av gamman. Jag föreställer mig hur han och den numera gråhåriga danska hustrun sitter med något svenskt civilingenjörspar på Raffles i Singapore eller med någon svensk hjälparbetare på Chelmsford Club i Delhi och nån gång under kvällen berättar de om en underbart trevlig middag med en svensk journalist och dennes forskande hustru på Russian Tea Room en mycket regnig kväll på Manhattan för femton år sedan. Och jag kan se framför mig hur han rynkar ihop munnen under mustaschen, som om han ätit något mycket surt, och säger att det var oförglömligt.