Foto: GP/TT.
Foto: GP/TT.

Bokmässans temahelg nästa år är min vardag

Ingenting blir vad det var. Jag tror framtiden ligger i bokmassan, i scener och samtal, i en bokfestival som pågår i staden Göteborg, men bortanför Gothia Towers, skriver America Vera-Zavala.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Är bokmässans samarbete med den statliga myndigheten Forum för Levande Historia inför nästa års bokmässa som när den otrogna maken ber hustrun att återvända?

– Snälla kom tillbaka, allt ska bli som förut!

Men är det möjligt? Många av oss har redan konstaterat att någonting är förändrat i grunden. David Lagercrantz som besökte mässan under en dag i år sade i en intervju med GP att glädjen är borta. Går den att återfå?

Även om bokmässans vd skulle avgå, även om Nya Tider inte skulle medverka nästa år, även om litteraturen istället för debatten skulle komma att åter stå i centrum så är det inte bara så enkelt som att ta ett steg tillbaka. Skälet är enkelt. Det som hände utanför bokmässan i år var alldeles för lyckat och det som hände inne på bokmässan alldeles för misslyckat. Och då tänker jag inte alls på den dåliga försäljningen eller besökssiffrorna.

ANNONS

Den anti-nazistiska och anti-rasistiska uppvisningen i Göteborg blev en folkfest och sådana glömmer man inte så lätt. För dem på gatan var det en politisk energikick, en känsla av seger. Tänk att stå på den plats där nazisterna skulle ha marscherat, solen skiner, folk dansar och det är över tiotusen människor på gatan.

Den glädje som David Lagercrantz pratade om försvann inte utan den förflyttade sig ut på gatan. Men var man då kvar inne på mässan den lördagen så blev man istället instängd, psykiskt på grund av insikten om alla människor som gjort ett annat val, och rent fysiskt då polisen spärrade av eftersom nazisterna ställt sig utanför.

Jag är inte speciellt förtjust i svenska ordspråk, jag förstår dem sällan, men Bokmässans vd har verkligen fått mig att förstå uttrycket Tomma tunnor skramlar mest. För varje gång hon har utvecklat sin syn på yttrandefrihet, på rasism och anti-rasism, på lagar och på debatten i stort så har det bara blivit värre. Och hon hade aldrig trott att konsekvenserna skulle bli så stora. Helt enkelt för att hon inte förstår rasism. Det är bokmässans ledning som behöver anti-rasism som tema, inte bokmässan.

Det som för några är ett tema en helg om året är för andra en vardag. Det finns en hel generation författare, kulturskribenter och dramatiker som i början på 90-talet drabbades hårt av rasism, såväl laglig som olaglig. Sedan dess har vi, samtidigt som vi engagerat oss också försökt att förstå och analysera.

ANNONS

Vi har tagit hjälp av postkoloniala teorier, identitetspolitik och bland annat ställt krav på representation. Allt det som Janne Josefsson-vänstern föraktar mest. Och i den klicken ingår numera sorgligt nog Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som i bokmässedebatten verkar se en odefinierad identitetspolitisk rörelse som pratar Pippi som det största problemet.

Jag tror framtiden ligger i bokmassan, i scener och samtal, i en bokfestival som pågår i staden Göteborg, men bortanför Gothia Towers. För ingenting kan bli vad det var, och den otrogna maken sörjer och den nyskilda hustrun blomstrar.

ANNONS