Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Frida Edman och Oskar Ekman presenterar årets bokmässeprogram. Bild: Bokmässan

Björn Werner: Bokmässan omfamnar sitt kommersiella uppdrag

Bokmässan undviker att sticka ut och skapa debatt för att få fler besökare, menar GP:s kulturchef.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En sak är tydlig nu när programmet är släppt: det märks åtminstone på seminarieplats att Bokmässan omfamnat tanken på att i första hand vara ett vinstdrivande företag – inte någon basar för fria tankar och åsikter. När den högerextrema tidningen Nya Tider trots debatt fick delta 2017 blev det nazistdemonstrationer, en rad konkurrerande mässor och höga nivåer av badwill. När de förbjöds året efter blev effekten bara en lätt fnysning på någon kultursida – och fler glada och inte minst betalande besökare. Att ge plats åt idéströmningar som spretar för långt från mittfåran lönar sig inte.

Så hur avläsa denna affärsmässiga slutsats i ett seminarieprogram? Jo, i en friktionslös enkelriktning. Ta den värdeladdade temadelen ”Jämställdhet”. Bokmässan, som samlar en stor del av Sveriges författare, kulturjournalister och offentliga intellektuella, skulle två år efter metoo här ha kunnat skapa ett historiskt tillfälle till att genomlysa hur den svenska feminismen mår. Alla sidor av myntet hade kunnat höras.

Varför ta initiativ till att bjuda in vår tids mest uppburna poet Frostenson, nu när hon gått i klinch med etablissemanget?

I stället bjuds på folkliga och lättsålda arrangemang med en tydlig, behjärtansvärd agenda som kunnat göra Instagram-aktivisten Linnéa Claeson tårögd. Patriarkatet ska krossas och nästa steg i metoo utforskas. Det hela toppas upp med ett medialt gångbart ”Manligt stormöte”. Inget fel med något av detta, förstås. Men även den omfattande motreaktionen, från arga incels till upprörda uthängda män (varav vissa rentav gett ut böcker i år) vore värda att mer handfast diskuteras och förstås. När Svenska Akademien avhandlas är det bara från de skandaliserande perspektiven. Någon Horace Engdahl eller Katarina Frostenson, båda aktuella med nya böcker, syns inte röken av på de officiella scenerna.

Hade Bokmässan gjort anspråk på att vara något mer än en branschmässa hade det förstås kunnat ses som problematiskt med en så ensidig ansats. Men man måste förstå dem. Varför ta initiativ till att bjuda in vår tids mest uppburna poet Frostenson, nu när hon gått i klinch med etablissemanget? Eller den fram till nyligen älskade, nu avskydde, Engdahl? Eller Fredrik Virtanen? Vad skulle mässan tjäna på att ta den kritikstormen?

Det är ju inte för dem som är utanför som mässan är till för.