Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Bok: Romer berättar om sina egna upplevelser från nazisternas grymheter

"Det hemskaste låter jag bli att tala om, det blir för svårt." Rozalia Milansons berättelse är en av tretton starka skildringar i boken Det tysta arvet - om romer under Förintelsen.

I tisdags var det sjuttiotvå år sedan romernas läger i Auschwitz revs och de cirka tre tusen kvarvarande romerna avrättades, gasades ihjäl. Den 2 augusti är sedan förra åter officiell minnesdag i EU för Förintelsens romska offer. Dagen högtidlighölls i Göteborg på stadsmuseet och samtidigt presenterades den nya boken Det tysta arvet.
Boken borde ha blivit skriven för länge sedan. Det finns förvånansvärt lite att läsa om folkmordet på romer, säger journalisten och författaren Monica Hirsch, som tillsammans med fotografen Maja Kristin Nylander mött och samtalat med överlevande romer samt barn och barnbarn till överlevande.
En stor del av Europas romska befolkning dödades av nazisterna under andra världskriget. Men det dröjde ända till 1982 innan Tyskland erkände att nazisternas folkmord också innefattade romer.
I boken berättar de överlevande vad som hände dem och andra romer under andra världskriget.
Rozalia Milanson. 82 år, bor i Göteborg. Hon föddes i Krakow och var tio år när kriget splittrade familjen. I boken berättar hon sin historia.
"Tyskarna hämtade min pappa – han kom aldrig tillbaka – och sedan tog de min mamma till ett läger. Jag blev ensam kvar med mina yngre systrar. Vi gömde oss och jag skaffade mat. Jag tänker ofta på det som hände och har fortfarande mardrömmar."
Jag tog hand om mina systrar, de var ju bara småbarn. Fira två år och Belka fyra. Varje dag gick jag ensam cirka femton kilometer till en järnvägsstation. Jag var tvungen att skaffa något att äta till mig och mina systrar. På stationen fanns det ryska soldater som jag sjöng och dansade för. De gav mig mat och konserver som jag lade i en liten pulka som jag drog fram och tillbaka varje dag. Jo varje dag gick jag ensam, och maten som jag fick räddade våra liv. I tre år var jag ensam med barnen".
När kriget var över återförenades syskonen med sin mamma. Rozalia Milanson flyttade från Polen till Österrike och vidare till Sverige 1969. Först bodde hon i Malmö, till Göteborg kom hon 1978.
Teodor Mutto är årsbarn med Rozalia Milanson. Även han föddes i Polen 1932. Numera bor han med fru Falanga och barn och barnbarn i Göteborg.
"Jag har minnen från det jag var fem, sex år. Vi reste med häst och vagn och hade hört att Hitler skulle komma och ta Polen. Vi visste att tyskarna inte tyckte om judar, och inte om romer, så vi flydde till Ryssland. Vi hade också hört att zigenare skulle dödas. Vi lämnade våra hästar och vagnar och flyttade till tåg, godsvagnar som kördes från ställe till ställe".
 Teodor Muttos föräldrar dog i en bombräd 1941 eller 1942. En faster tog hand om honom. I boken konstaterar han:
"Det är svårt att veta varför jag klarade mig. På något sätt var jag tvungen, jag tror att det var tur. Barn är inte starka, men inte alltid så svaga som man kan tro." 
Efter kriget återvände han till Polen, där träffade han sin fru. De gifte sig 1950 när han var 18 år. Det blev snart svårt, mycket svårt för romer i Polen. Familjen flyttade till Jugoslavien, blev jugoslaviska medborgare. Senare gick flytten till Österrike, Tyskland och till Danmark. Familjen blev danska medborgare och bodde i tio år i Köpenhamn. Innan de till sist kom till Sverige levde de i Amerika i fem år.
"I Amerika var jag inte zigenare. Jag var inte svart, inte röd, jag var som Busch och Clinton, vi var samma slags människor. Vi hade det jättebra där. Jag köpte Falanga en villa med sexton rum. Det är hon som är anledningen till att vi bor i Göteborg. Falanga saknade sin familj. Hennes bror bodde i Sverige och hon ville vara där han är."
Monica Hirsch har tidigare skrivit både artiklar och böcker om överlevande. I arbetet med barnboken Det var en gång det som inte var – romska sagor, som hon gav ut tillsammans med Bagir Kwiek, träffade hon fotografen Maja Kristin Nylander, som då arbetade med Göteborgs stadsmuseums uppskattade utställning Vi är romer.
Tillsammans med Ingrid Schiöler, sakkunnig i romska frågor och hedersrom, har duon arbetat med boken i två år.
Var det svårt att få människor att berätta om sina många gånger fasansfulla minnen?
Ingrid Schiöler har varit ovärderlig i arbetet med boken – och hon känner de flesta romer i Sverige och har skapat kontakt. När vi mött människor har det inte varit några vanliga intervjuer vi gjort. Jag och Maja Kristin har varit, och vi är, genuint intresserade. Jag har ställt frågor, naturligtvis – men framförallt lyssnat.
Vi fick också en omedelbar och bra kontakt och alla de personer vi träffat har varit oerhört öppna och modiga i våra samtal, säger Monica Hirsch. Och tillägger: 
Min egen judiska bakgrund är betydelsefull. Vi har ju en gemensam historia från denna mörka tid.  
Maja Kristin Nylander vill också framhålla det generösa bemötandet.
Jag känner stor tacksamhet för att ha fått förtroendet att porträttera dem i svåra och känsliga stunder, säger hon.
Några av de tretton som delar med sig av sina livsberättelser har levt med sina minnen i tystnad. Några har bara berättat för sina närmaste.
De har känt att nu det är dags att berätta. Alla har de också sagt att det är viktigt att deras historia dokumenteras för eftervärlden. Tänk på att de äldsta i boken, de med egna upplevelser från nazisternas grymheter, att de var barn då, säger Monica Hirsch.
Okunnigheten om romer under Förintelsen är stor. Jag hoppas att vår bok ska bli en ögonöppnare för många. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.