Det var säkert många som – liksom jag – satte kaffet i halsen när Sara Danius skred fram i sin nya nobelkreation under gårdagens Nobelbankett. För den är högst oväntad i sitt sammanhang. På det viset sätter den också fingret på ett faktum: det finns en fastslagen tradition kring vilken typ av klänning man bör bära på en sådan här fest. Och Danius klänning tillhör inte en av dem.
LÄS MER:Danius klänning blev Nobelfestens stora snackis
Istället vittnar hennes klänning om att hon denna gång satsar allt, liksom hon har gjort hela året i samband med skandalerna kring Svenska Akademien. Och där som då: effekten förstärks av den miljö det sker i. Det är framför allt klänningens uttalade traditionsbrott som orsakat de starka reaktioner den givit upphov till. Den är en sorts nobelklänningens antites. Vi är vana att se utsökt välarbetade och påkostade balklänningar i klädsamma färger – inte uppseendeväckande modekreationer. Men det har hänt förut: dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth deltog 2011 i Nobelfestligheterna iförd frackklänning. Då gick det också ett mentalt sus genom lokalen.
LÄS MER:Sara Danius ser inte sitt eget ansvar
Danius har dock med gårdagens klänning satt ett svårslaget rekord. Jag läser hennes kreation som ett bildligt raseriutbrott. Det huvudsakliga skälet till denna repellerande effekt är kreationens starka ceriserosa färg (Elsa Schiaparellis Shocking Pink, för övrigt), som gör det jobbigt att faktiskt titta på den. Det andra är den tältlika, kroppsförnekande formen, som i stort sett bara lämnar händer och huvud synliga.
Mycket märkligt och varken särskilt vackert eller klädsamt. Bara oförglömligt och kanske ett farväl.
