Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Fredriksson, Göran K. Hansson, ständig sekreterare för Vetenskapsakademien, Jakob Svensson presenterar årets Nobelpristagare i ekonomi under en pressträff på Kungliga Vetenskapsakademien. Esther Duflo, Abhijit Banerjee och Michael Kremer tilldelas ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Bild: Karin Wesslén/TT
Peter Fredriksson, Göran K. Hansson, ständig sekreterare för Vetenskapsakademien, Jakob Svensson presenterar årets Nobelpristagare i ekonomi under en pressträff på Kungliga Vetenskapsakademien. Esther Duflo, Abhijit Banerjee och Michael Kremer tilldelas ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Bild: Karin Wesslén/TT

Bo Rothstein: Bo Rothstein: Ekonomipriset är nykolonialt

Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne är ett pris till nykolonalismen, tycker statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Forskarna beskriver fattigdom som något orsakat av att fattiga människor inte förmår inse sitt eget bästa och agera rationellt, menar han.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det av Riksbanken instiftade priset i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne har genom åren varit föremål för hel del kritik. Till exempel att ett sådant pris inte är förenligt med vad som stadgas i det av Alfred Nobel år 1905 upprättade testamentet, att det beslutades i närmast kuppartade former när det instiftades 1968 och att det under ett antal år har tilldelats mer för att stödja den nyliberala politiska ideologin än på vetenskapliga grunder.

I år har priset tilldelats tre forskare verksamma vid universitet i USA, Esther Duflo, Abhijit Banerjee och Michael Kremer som har fått priset för sin forskningsmetod som kallas ”randomiserade kontrollförsök”. Metoden har enligt priskommittén kommit att på bara tjugo år helt dominera den ekonomiska utvecklingsforskningen och anses vara det absolut bästa sättet för att råda bot på fattigdom i världen. Metoden går i korthet ut på att man försöker efterlikna experiment i medicinsk forskning genom att dela in försökspersoner i en ”behandlingsgrupp” till vilken man tillför någon ”behandling” och en ”kontrollgrupp" som inte får någon sådan. Sedan jämför man resultaten. På svenska ledarsidor har årets pris fått synnerligen positiva kommentarer. Gunnar Wetterberg i Expressen kallar det för en "gudagåva till biståndet" (Expressen 14/10). Martin Liby Troein på DN menar att "Pristagarna visar hur man får någonting gjort i kampen mot fattigdomen" (DN 14/10). Stefan Fölster i SvD anser i sin tur att metoden har "lyft biståndsfinansierad välfärd i världen" (SvD 17/11).

Vad dessa forskare kommer fram till möjligen kan lindra symtomen men man kommer inte åt sjukdomens grundläggande orsaker.

Men i det internationella vetenskapssamhället har det lagts fram en hel del kritik mot denna metod och årets pristagare. Exempelvis har man pekat på de etiska aspekterna när man experimenterar med människor, metodens tillförlitlighet och ifall det alls går att faktiskt genomföra de resultat som metoden kommer fram till på nationell nivå. För egen del instämmer jag med det mesta i denna kritik, men vill lägga till ett problem som inte uppmärksammats i den svenska rapporteringen om priset. Det handlar om att det finns en stark nykolonial tendens i forskningen. Med nykolonialism (eller som det ibland heter, post-kolonialism) förstås huvudsakligen en politik som innebär att rika i-länder genom olika former av ekonomisk och kulturell dominans otillbörligt styr över fattiga före detta kolonier, trots deras formella självständighet. De rika i-länderna framställer sig själva som upplysta och rationella medan människorna i de före detta kolonierna ses som irrationella och som utan förmåga att inse sitt eget bästa. Mycket av biståndet blir enligt denna teori en fortsättning på kolonialtidens idé om ”den vite mannens börda” att upplysa människorna i kolonierna om vad som egentligen är bäst för dem.

Låt mig ge två exempel vad detta kan handla om i årets pristagares forskning:

I många skolor i tredje världen finns det omfattande problem vad gäller lärarnas faktiska närvaro, ambitionsnivå och kompetens. Genom sina experiment har dessa forskare kommit fram till att om man kameraövervakar lärarna samt ser till att de inte har fast anställning utan arbetar på korta kontrakt så blir elevernas resultat bättre. Men i vad som av många uppfattas som ett av världens bästa skolsystem, nämligen det finländska, återfinns inte några kameror som övervakar lärarna och de har nästan uteslutande fasta jobb. Tilläggas kan att på de elituniversitet vid vilka pristagarna har anställning (Harvard och MIT) finner man inte heller några kameror i klassrummen och även där har lärarna (liksom pristagarna) fasta anställningar. Alltså kan det inte vara ”behandlingen” i form av kameraövervakning och korta anställningskontrakt som förklaringen ligger till varför vissa skolsystem fungerar bättre än andra. I full samstämmighet med ett nykolonialt perspektiv hävdar dessa forskare att lärare i fattiga länder måste kameraövervakas och skall kunna avskedas snabbt för att de skall göra ett bra jobb men sådant behövs inte för lärare i rika i-länder.

En annan åtgärd som deras experiment kommit fram till är att med olika medel försöka förmå föräldrar att använda klortabletter för att rena det vatten man använder. Detta kan som de visar ske till låg kostnad och har tydlig effekt vad gäller barnsjukdomar och barnadödlighet. Men att övertyga fattiga föräldrar att individuellt ta ansvar för att rena sitt vatten var inte alls hur man vår rika del av världen en gång löste problemet med säkert dricksvatten. När de nu rika i-länderna faktiskt var på en mycket lägre inkomstnivå än många av de länder där man gör dessa experiment, löstes detta med omfattande offentliga infrastrukturprojekt i form av investeringar i vattenlednings- och avloppssystem samt dränering av träsk.

Forskarna inom detta område beskriver ofta fattigdomsproblemet inte som en effekt av bristande politisk jämlikhet utan som orsakat av att fattiga människor inte förmår inse sitt eget bästa och agera rationellt.

Dessa kollektiva men kostsamma lösningar hade en enorm stark inverkan på befolkningshälsan i vår del av världen men för världens fattiga länder rekommenderar dessa forskare billiga, individuella och därmed mycket osäkrare lösningar. Man kan, med en liknelse till medicinska forskningen säga att vad dessa forskare kommer fram till möjligen kan lindra symtomen men man kommer inte åt sjukdomens grundläggande orsaker.

I en artikel i den brittiska dagstidningen The Guardian kritiserade redan förra sommaren femton ledande ekonomer, däribland ovan nämnde Deaton och två andra mottagare av detta prestigefyllda pris, den forskning som i år belönats. Bland annat skrev man den begränsar fokuset till mikrointerventioner som kan ge resultat på kort sikt men att ”den tenderar att ignorera de bredare makroekonomiska, politiska och institutionella drivkrafterna för fattigdom och underutveckling".

Forskarna inom detta område beskriver ofta fattigdomsproblemet inte som en effekt av bristande politisk jämlikhet utan som orsakat av att fattiga människor inte förmår inse sitt eget bästa och agera rationellt. De fattiga är för kortsiktiga och faller för allehanda irrationella frestelser vad gäller sina konsumtionsval. Ett problem i denna forskning är att de som lottas att tillhöra ”behandlingsgruppen” i experimentet erhåller någon förmån eller subsidie som de som tillhör kontrollgruppen blir utan. I vissa fall kan det handla om livsviktiga saker som medicin, vaccinationer eller tillgång till rent vatten. Vad gäller synen på om detta är etiskt försvarbart eller rättvist anför två av pristagarna att fattiga människor i u-länder ”ofta är vana vid sådan godtycklighet” att de inte tycker det är problem att bli bortlottade. Det vill säga, man är så van att bli orättvist behandlad att man accepterar sin otur med lottningen i dessa experiment.

En kan tyckas något patroniserande, för att inte säga nykolonial, inställning till de människor man forskar om.