Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: GP

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Blir barnböckerna allt mer brutala?

Stina Nylén: "Vietnamkrigets skildringar gick inte heller av för hackor. Det var uppsprättade magar hit och krossade babyskallar dit."

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En ung man sitter fastbunden med silvertejp vid en stol i ett rum med masonitbrädor för fönstren. Han är naken på underkroppen och har en kamera på stativ riktad mot sig. Två svartklädda personer med rånarluvor kommunicerar tyst med honom genom att hålla upp skrivna skyltar med hot och kommandon, som till exempel att ta emot en dildo, suga på den och se ut som om han gillar det. Han kommer också att få sperma kletad i ansiktet. Och en sekatör obehagligt nära skrevet. Alltihop filmas.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vad är det här?

En hämndscen ur en ungdomsbok. Närmare bestämt Per Nilssons "Vill inte, vill". Nu blir det ingenting av den här scenen, en av initiativtagarna backar ur i sista stund, vill inte vara med om tortyr, inser att det skulle förstöra både hennes och den unge mannens liv. Men vi får ändå veta i detalj hur det hela skulle utföras.

Var går gränsen för vad man skriver för barn och unga? Finns det någon sådan? Förflyttas den, förändras den, omförhandlas den? Det är löjligt svårt att sätta fingret på detta, men det görs försök, bland annat på den nyligen avslutade Nordisk barnbokskonferens i Stavanger. Årets tema är ”Hvor går grensen?” och man syftar då på alla möjliga gränser, som genregränser och bibliotekets gränser. Men de intressantaste punkterna rör etiska gränser och åldersgränser.

Det har nyligen givits ut en norsk bilderbok om internetporr, till exempel. "Sesam, sesam" heter den och handlar om hur lillebror råkar komma in på sajter som storebror och hans kompisar besökt. ”Det är bara fantasier”, säger mamma, medan teckningarna visar kvinnor på alla fyra som hojtar ”Ja!”. Behövs denna bok? Kanske. För de barn som redan ramlat in på de där sidorna. Men troligen inte för de som lever i lycklig ovisshet.

Det sägs också att dagens ungdomsböcker blir alltmer brutala. Läsarna skyddas inte som förr, hävdar man.

Det undrar jag verkligen. Scenen från Per Nilssons bok är kanske inte den mest idylliska, men poängen är att det hela är en plan, ett scenario som avbryts, av eftertanke, av etiska överväganden. Jag skulle nog snarare säga att dagens barn- och ungdomslitteratur oftast hanterar våld, övergrepp och brutalitet med ganska stort ansvar. Gå tillbaka några decennier så ska ni få se på brutalitet rakt upp i ansiktet. Jag glömmer aldrig Vibeke Olssons bittra tyska tonårsflicka från "Ulrike och freden", om hatet mot vuxengenerationen: ”de ska få se oss krälande i rännstenen med en amriskuk i fittan och morfinpiller i munnen” – det går inte bra för denna flicka, nej, hon dränker sig, gravid efter prostitution. Och Vietnamkrigets skildringar gick inte heller av för hackor. Det var uppsprättade magar hit och krossade babyskallar dit.

Jag vet inte var gränsen går, jag vet inte ens om frågan har relevans, men säkert är att unga i dag tar del av saker de inte mår bra av. Fast det är knappast i böcker de hittar det allra värsta.