Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

De tre Eufemiavisorna är inte visor i vanlig bemärkelse utan romaner på vers, hämtade från kontinenten och översatta till medeltidssvenska. Bild: Rights Managed

Bland äpplaris och hjupona torn

Att läsa Eufamiavisorna på medeltidssvenska är att som en Graalriddare kasta sig ut i ett fornsvenskt språkäventyr. Så beskriver Ellen Mattson de medeltida riddarromanerna Eufamiavisorna, som ingår i Svenska Akademiens nyutgivna klassikerserie.

Litteratur

Eufemiavisorna I – II

Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien

Atlantis

Det är inte lätt att kort sammanfatta Eufemiavisornas tillkomsthistoria. Eufemia var tysk grevinna, gift med kung Håkon av Norge och mamma till Ingeborg Håkonsdotter som så småningom kom att gifta sig med den svenske hertigen Erik Magnusson, Erikskrönikans hjälte. Eftersom Ingeborg bara var ett år när trolovningen ingicks blev det en lång väntan för Erik och teorin är att mamma Eufemia lät översätta de tre visorna som en gåva till honom - för att hålla vänskapen levande och påminna honom om de ridderliga ideal som präglar dem. Det skulle i så fall förklara varför denna norska drottning lät översatta till svenska istället för till sitt eget språk.

Allt detta hände sig i början av 1300-talet när den höviska kultur som blomstrat vid de franska hoven också nått fram till mer rustika nordiska utposter. De tre Eufemiavisorna är inte visor i vanlig bemärkelse utan romaner på vers, hämtade från kontinenten och översatta till medeltidssvenska; underhållningslitteratur om riddares bragder och kärlek som övervinner allt, om kamp mot jättar och djävlar och om löften som måste hållas, annars går det en illa. En ganska passande gåva till en ambitiös ung kungason i en turbulent tid när politiska allianser skapades bland annat genom passande äktenskap.

Att säga att detta är lättläst vore falsk varubeteckning, men roligt är det trots det ibland avsevärda motståndet.

Det säger sig självt att när det gäller så gamla texter är mycket höljt i dunkel - vilka förlagor som använts, vem eller vilka som gjort översättningen och vad som förvanskats genom olika avskrifter. När Eufemiavisorna nu utges i Svenska Akademiens klassikerserie kan man börja med att fördjupa sig i tillkomsthistorien genom Bo Ralphs förord eller så kan man bara oförväget som en Graalriddare kasta sig ut i det fornsvenska språkäventyr som Eufemiavisorna utgör. Att säga att detta är lättläst vore falsk varubeteckning, men roligt är det trots det ibland avsevärda motståndet. Och vad mer är – det fastnar. Under de veckor jag sysslat med den här läsningen har jag kommit på mig med att öpa på örs, kalsa mångt och fara vådelig i hallonsnåren.

De tre visorna i samlingen är av ganska olika karaktär. ”Hertig Fredrik av Normandie” är en renodlad äventyrsberättelse utan större finesser där en kringvandrande riddare på jakt efter äventyr möter en dvärgkung som ger honom magiska gåvor till hjälp i sökandet efter ära och amour. ”Flores och Blanzeflor” är en saga om två barn som växer upp tillsammans och drabbas av kärlek, men som skiljs åt av grymma föräldrar eftersom han är en prins och hon av enkel börd. Sedan Blanzeflor sålts till kungen av Babylonien ger sig Flores ut för att återvinna sin älskade men särskilt heroisk framstår han inte när han halvvägs drabbas av kalla fötter och tänker: ”Mig är bättre hem att fara” och föreställer sig den rika prinsessa pappa kungen i så fall skulle utse till hans hustru. Han inser dock att han inte kan leva utan Blanzeflor och strävar vidare mot målet, som han uppnår genom list, tur och styrka.

Intressantast av Eufemias visor är ”Ivan Lejonriddaren”, men så går den också tillbaka på en förlaga av mästaren Chrétien de Troyes som verkade vid hovet i Champagne på 1100-talet. Chrétien skrev flera romaner om riddarna kring kung Arthur, förutom Ivan också om Lancelot och Perceval. Ivan är den typiske riddaren i det att han alltid är på jakt efter äventyr och beredd att strida för en kvinnas ära, men det finns en psykologisk komplexitet som gör honom till något mer än bara en kämpe som klyver skallar. Ivan begår ett svek mot den kvinna han älskar, han har lovat att återvända till henne inom en viss bestämd tidsrymd men glömmer löftet när äventyret lockar - och då förskjuter hon honom. Ivan blir galen av sorg och driver omkring i vildmarken och romanen handlar egentligen om hans botgöring, om olika hjältedåd han utför för att till sist få förlåtelse.

Det är inte det omtjatade priset som gör Akademien så viktig, det är omsorgen om det svenska språket och litteraturen.

Och sedan har vi ju den förtjusande lejoninnan som bidrar till historien. Sedan Ivan gjort henne en tjänst blir hon hans trogna följeslagerska och förhållandet mellan dem kan inte beskrivas som annat än kärlek. När hon ligger skadad förvandlas den tappre krigaren på ett mycket rart sätt till sjuksköterska: ”Han gick i skogen där han fann, / blad och mossa då hämtade han, / en liten säng han därav gjorde”. Tack vare den lilla sängen och annan omvårdnad återhämtar sig lyckligtvis hans lejonväninna.

Det är en ganska betagande upplevelse att på detta sätt möta kung Arthurs riddare på nordisk mark, bland äpplaris och hjupona torn. Den största glädjen för mig och säkert för vem som än läser är just inblicken i en ålderdomlig språkvärld, dess grammatikaliska komplexitet och klangfulla ordskatt. Men medan jag läser de vackra och hjälpsamt redigerade volymerna där Henrik Williams ordförklaringar och översättningar löper jäms med texten tänker jag också på en helt annan sak, hur viktigt det är att den här sortens utgivning får finnas – och att det finns institutioner som ser till att den får finnas. Det är inte det omtjatade priset som gör Akademien så viktig, det är omsorgen om det svenska språket och litteraturen. Denna bok kommer att läsas av få, köpas av ännu färre och den passar sällsynt illa in i ljudboksformatet. Ändå står den här nu, som en fyr i ett hav av marknadsanpassning.

Omslag till nyutgivna Eufamiavisorna..

Öpa – ropa

örs – häst

kalsa mångt – skämta om mycket

fara vådelig – utsättas för fara

äpplaris – trädgård

hjupona torn - nypontörne

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.