Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Det krävs bara en ack så liten gnutta svartsinne för att småle i mjugg åt hur ett bokstavligt tåglass av pur och oförfalskad godhet knarrat sig fram över kontinenten." Bild: Jeff Robbins

Björn Werner: Björn Werner: DN-tågets godhet räddar inte världen

GP:s kulturchef Björn Werner om att DN:s tåg genom Europa är en föraning om en framtid när bara rika kan resa.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är rysligt lätt att ironisera över DN-tåget, som under lördagen rullade tillbaka in på Stockholms central efter att i en vecka ha tuffat Europa runt, till Berlin, Dolomiterna och Venedig med 350 av tidningens mest hängivna prenumeranter. Lätt, eftersom det är en så genomgod idé.

Det krävs bara en ack så liten gnutta svartsinne för att småle i mjugg åt hur ett bokstavligt tåglass av pur och oförfalskad godhet knarrat sig fram över kontinenten. Hur tågets välbärgade passagerare är så stolta över att ha köpt sig fria från klimatskuld med sina biljetter för över 20 000 kronor styck att den gyllene aura som omger dem nästan läker den tilltufsade Sverigebilden där de drar fram. Återställer skadan alla sverigedemokrater och Malmöskjutningar och Scandic noir-deckare gjort på landets självutnämnda roll som världssamvete.

Att satsningen verkligen sker med största (varumärkesbyggande) välmening också från arrangörernas sida är uppenbar – inte minst i hur mycket den stora fina rikstidningen sänkt den annars evigt seriösa garden. Chefredaktör Peter Wolodarski laddar med en bedårande brist på självdistans ångande stolt upp en bild på sig själv i strumplästen på Twitter när han puffar upp en kudde i en av tågkupéerna. Kulturchef Björn Wiman tar en bild på Dolomiterna genom ett hjärtformat hål i ett plank. Tidningen publicerar också dagligen en myspysig dagbok signerad Hans Arbman, där alla avundsjuka hemmasittare kan läsa om den familjära stämningen, hur särskilt välgörande det är att åka tåg i alperna eller hur genomspännande det är att strosa runt i Venedig.

Om flygplanen ska ställas på marken och världshandeln begränsas, som blir konsekvensen av ett oljefritt samhälle, så är det de med tillgångar som kommer minst till skada.

Här finns inget ont uppsåt. Ändå handlar det inte särskilt mycket om godhet. Trots att tanken är fin är den sorgliga sanningen att tåget (som ser ut att återkomma också nästa år) inte är lösningen på någon klimatkris. Den är inte heller en del av problemet. I stället är det en produkt av en värld som ser ut att obönhörligen bli allt mer orättvis.

För även om uppvärmningen är global så slår den ojämnt, både i liten och stor skala. Världen kanske kommer förvandlas till det brinnande inferno som David Wallace-Wells målar upp i nyöversatta ”Den obeboeliga planeten”. Men den kommer vara betydligt mer beboelig för dem med stora ekonomiska muskler än dem utan. Om flygplanen ska ställas på marken och världshandeln begränsas, som blir konsekvensen av ett oljefritt samhälle, så är det de med tillgångar som kommer minst till skada.

Det globaliseringen har gjort är att föra alla i världen närmare varandra – bilar, flyg och frihandel har gjort att stora delar av mänskligheten har kunnat njuta av hela klotet. Så kommer det sannolikt inte se ut i framtiden. Men precis som 1700-talets adel i godan ro reste land och rike runt i häst och vagn kommer världen fortfarande ligga öppen att besöka också när jorden är många grader varmare och utsläpp är förbjudna. För dem som har råd att lägga tiotusentals kronor på en liggplats i en kupé finns fortfarande all tid i världen att ta in de smältande bergstopparna på Alperna och titta på när Venedig sjunker mot botten.